Jag minns när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen. Det var borgerlig regering. Men då, 2010, förlorade den sin majoritet. Det gjorde den trots att dess fyra partier gick fram i väljarstöd. I mandat minskade den, från 178 till 173. Orsaken var att rösterna på SD som var drygt fem procent gav utdelning i 20 mandat.
Fredrik Reinfeldt (M) kunde fortsätta regera. Hans regering hade fler mandat än partierna till vänster och risken att de och SD röstade på samma sätt, mot regeringen, var liten. SD var då ett parti vid sidan av de två blocken som andra partier tog avstånd från på grund av dess historia som startat av personer med koppling till rasism och nazism.
I en demokrati blir det dock lätt att partierna grupperar sig i två block. Reinfeldts lösning när hans regering tappade majoriteten var att det block av hans och det med S, V och MP som blev störst skulle regera. Efter valet 2014 när Reinfeldts block med M, KD, L och C blev mindre än S, V och MP slöts decemberöverenskommelsen, DÖ, om att det av de två blocken som blev störst skulle få regera för det andra, mindre blocket. DÖ skulle vara i två mandatperioder till valet 2022. DÖ varade dock bara tio månader. KD hoppade av först, sedan övriga allianspartier.
Jag tänkte 2010 att nu kommer SD vara ett litet femprocentsparti som med sin högerextremism och främlingsfientlighet kommer stå vid sidan av de två blocken av regeringsalternativ. En ledarredaktör från södra Sverige sa dock till mig att SD kunde komma att öka, för det hade SD gjort i sydligaste Sverige. Nåja, tänkte jag. Partiet kunde kanske nå sju procent, som Ny Demokrati, men skulle ändå stå vid sidan av blocken.
Ledarredaktören varnade för att en dag skulle SD-ledaren Jimmie Åkesson ta plats i tv-morgonsoffor och ge trevliga, personliga intervjuer. Det lät osannolikt, tyckte jag. Men så blev det. SD-ledaren intervjuades härom dagen inför valet i Malou möter i TV4.
Jag brukar följa val i andra länder. I Danmark och Norge var redan innan SD kom in i riksdagen de ländernas motsvarigheter till SD i högerblocken där. Och något parti som förr varit en del av högerblocket hade bytt till vänsterblocket.
I Danmark kom SD:s motsvarighet Dansk Folkeparti, DF, att bli en del av blå blok (blåa blocket). I ett val, 2015, blev DF största parti i det blocket på drygt 21 procent. Och i Norge blev motsvarigheten till SD, Fremskrittspartiet, Frp, största parti i högerblocket i val 2005 och 2009 på 22 till 23 procent. Motsvarigheten till M var då mindre, på 14 till 17 procent. Men efter de valen var de två partierna i opposition.
Att ett parti som liknar SD efter en tid inordnas i ett block, särskilt om det växer till runt 20 procent, borde ha kunnat förutses. Så var det ju i Danmark och Norge redan 2010, då SD med drygt fem procent kom in i riksdagen.
Nu är SD en självklar del av högerblocket och politiker i M, KD och L kritiserar ogärna SD och ibland ger de SD stöd i sakfrågor. Och opinionsbildare med moderata och även liberala etiketter ger stöd i argumenteringen för SD och dess block.
T-tröjor med trycket "Stoppa sosseriet" bärs av vissa SD-anhängare. Stoppa sosseriet vill också en del borgerliga opinionsbildare, ibland så kallat oberoende liberala. Det har de skrivit. Och "sosseri" är något negativt och som Socialdemokraterna påstås stå för.
Med sitt inordnande i Moderaternas block har SD visat sig vara borgerligt, likt motsvarigheter i Norge och Danmark. Väljare som är LO-medlemmar och bytt från S till SD borde fundera över vad för sorts politik de ger sitt stöd.