Talesättet ”man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken” är rätt passande för det som hände i den svenska politiken i onsdags. Många, däribland jag själv, var ordentligt upprymda när landets första kvinnliga statsminister accepterades av riksdagen. Men bara sju timmar senare, utan att formellt ha blivit statsminister, blev Magdalena Andersson tvungen att lämna in sitt entledigande till talmannen.
Så denna gång tänker jag inte ropa hej förrän skifteskonseljen, där det formella regeringsskiftet fastställs, är avklarat. Men det ser onekligen bättre ut denna gång.
Ansvaret för det som hände i onsdags har diskuterats fram och tillbaka. Frågan är mycket djupare än debatten låter påskina. Vi har ett valresultat som partierna har svårt att anpassa sig till på ett ansvarsfullt sätt. Visserligen ett svårt parlamentariskt läge, men inte olösligt. Det bevisar om inte annat Januariavtalets tillkomst. Då tog fem partier ansvar för landet. S och MP genom att bilda en regering, C och L genom att förhandla fram Januariavtalet med S och MP, och V genom att släppa fram regeringen trots januariavtalets så kallade förnedringsklausul. Något som fungerade fram till partiledarbytet i V, som kaxade upp partiet och kulminerade i somras när V röstade på SD misstroendeförklaring. Under sommarens regeringskris valde dessutom L att lämna Januariavtalet och vi stod ännu en gång i ett politiskt instabilt läge.
Vi har under mandatperioden också sett hur regeringen tagit initiativ till olika former av samtal för att hitta breda parlamentariska lösningar på svåra problem. Samtal som oppositionspartier valt att lämna för att driva sin egen politiska agenda istället ta ansvar.
Nu ser det ut som om vi få se en ren socialdemokratisk regering vilket kan underlätta regeringens arbete. Det är alltid lättare att ”bara” ha sig själv att utgå ifrån när man ska genomföra förhandlingar. Jag tror också att det läge vi har nu kan underlätta för Socialdemokraterna att föra fram sin egen politik och rida på den framgångsvåg som partikongressen skapat. Under kongressveckan fick partiets egen politik stort utrymme medialt och bytet av partiledare och partisekreterare gav mycket ny energi till partiet och dess medlemmar.
Men trots mer energi och trots en enpartiregerings alla fördelar blir det inget lätt arbete som Magdalena Andersson tar på sig. Men jag tror ändå att hennes möjligheter att göra ett mycket bra jobb är stora. Även om jag väntar jag med att ropa hej förrän alla formalia är ut klarade och Magdalena Andersson är statsminister utifrån konstens alla regler.