Vargjakten är igång, och precis som vanligt trakasseras jägarna av maskerade aktivister. Lyckligtvis har aktivistnätverkets insatser på plats ännu inte nått samma nivå som deras höga tonläge på sociala medier. ”Det stör inte jakten mer än att folk tycker det är otrevligt. Ser de en bil med jägare åker de bakom. Du kan ju tänka dig själv när det sitter tre maskerade personer i en bil och följer efter. Det skapar obehag”, säger Anders Olsson, ordförande i Jägareförbundet Värmland, till Nya Wermlands-Tidningen (2/1).
Beslutet om jakt i ett revir med få vargar kanske bidrar till att hålla känslorna i schack. Det finns inte mycket jakt att störa eller bli upprörd över. Både Olsson och andra jägare vittnar också om att polisen gör ett bra jobb.
Polisens presstalesperson Lars Hedelin säger till Nya Wermlands-Tidningen: ”Vi har kontrollerat två bilar med några personer i varje. Det finns ingen anmärkning där. Ingen är avvisad på något sätt och det finns inga brottsmisstankar. Allt som skett har skett inom ramen för allemansrätten. De har ju rätt att åka på de här vägarna.”
Detta är inget nytt fenomen. År efter år har vi sett hat, hot och våld riktas mot dem som inte delar de rödgrönas syn på djur och natur. Den politiska hemvisten för dessa aktivister är inte svår att identifiera.
Galjonsfiguren för nätverket som stör jakten har under lång tid varit en före detta miljöpartistisk politiker och tjänsteman. För bara några år sedan demonstrerade riksdagsledamöter från både Miljöpartiet och Vänsterpartiet mot jakt tillsammans med samma nätverk. Detta gullande med extremism leder till en alltmer radikaliserad svans.
Radikaliseringen sker dessutom helt öppet. Aktivisterna som stör jakten delar ut klistermärken med en jägare mitt i ett hårkors. Etablerade personer skriver helt öppet om att de vill ge sig ut i skogen och med vapen ”försvara” viltet mot jägare. Efter en uppmärksammad björnattack där en jägare och hans son skadades, skämtade en radioprofil om att jägarna borde skjuta sig själva i stället för björnar.
Om en jägare hade uppmanat andra att ge sig ut i skogen med vapen för att ”försvara” sig mot aktivister, om klistermärken med jaktmotståndare eller politiker i hårkors dykt upp eller om borgerliga politiker demonstrerat med extremister hade upprördheten varit enorm. Politiker och medier hade krävt avståndstaganden och utkrävt ansvar. Men när hoten riktas mot jägare är det tyst. De rödgröna partierna låtsas som att det regnar och låter sin svans härja fritt.
Problemet är större än bara jakten. Det finns en bred kultur av att ursäkta eller bagatellisera extremism så länge den tjänar de rödgrönas syften. Så sent som i oktober motsatte sig Vänsterpartiets Europaparlamentsledamöter att ett uppmärksammat mordförsök med järnrör på en förbipasserande utreddes, med hänvisning till att deras vän bara ”demonstrerat mot fascism”.
De rödgröna måste därför ta ansvar för sin svans. Att tolerera radikalisering är att legitimera den.