Beskedet att Cecilia Malmström lämnar Liberalerna på grund av Tidöavtalet har dominerat bilden av partiet i media den senaste tiden. Det är orättvist och det är faktiskt svårt att förstå att inte Johan Pehrson och de nu aktiva liberalerna inte blir mer förbannade på det ständiga krypskyttet från läktaren. För vad är det egentligen kritiker som Cecilia Malmström, Bengt Westerberg och Maria Leissner vill att dagens Liberalerna ska göra? Bara ge upp?
Nu genomförs ju många av de reformer som liberaler har stridit för i årtionden. Maria Leissner hånades för att hon väckte frågan om Natomedlemskap. Lars Leijonborg brunmålades för att han ville koppla språkkrav till medborgarskap. Jan Björklund hade motvind när han tjatade om pluggskola och önskade ny svensk kärnkraft. Den borgerliga regering som Ulf Kristersson leder genomför just nu mycket av den politik som Liberalerna och dessförinnan Folkpartiet var tidiga med att uppmärksamma och driva. Det skulle vara märkligt om partiet ställde sig vid sidan av.
Kritiken mot Tidöavtalet är dessutom överdriven. Egentligen borde det inte gå att beskriva Tidöavtalet som något annat än en liberal framgång. Liberalerna med ynka 4,6 procent i valet fick vara med och bilda regering med flera tunga ministerposter. Sverigedemokraterna som blev största oppositionsparti i valet med mer än 20 procent av befolkningen bakom sig står utanför.
Liberalerna tvingades visserligen göra några eftergifter på rättsområdet men inte värre än att det handlade om politik som finns i många andra liberala demokratier. Nationella tiggeriförbud finns i Storbritannien. Anonyma vittnen används i Norge och i Macrons Frankrike. Visationszoner är hämtade från Danmark.
Samtidigt fick Liberalerna igenom en hel del symbolpolitik i förhandlingarna med de andra Tidöpartierna. Som grundlagsskydd för aborträtt och särskilt fokus på hbt-personer i flyktingmottagandet. Dessutom kan vi nog lita på Johan Pehrsons ord om att man lyckades blockera många tokigheter från SD i förhandlingarna. Demokrati förutsätter kompromisser och Liberalerna har inte varit lottlösa och de har inte låtit sig bli överkörda.
Man bör också notera att den nuvarande ledningen för Liberalerna har stöd av både medlemmar och sympatisörer för sin politik. Nyamko Sabuni var tydlig med att hon ville ha mandat att samarbeta även med SD och för detta fick hon en majoritet vid landsmötet i Linköping i november 2021. Det var sedan den politiken med vilken partiet sedan gick till val och lyckades hålla sig kvar i riksdagen. När Johan Pehrson i november 2022 valdes till ordinarie partiordförande var det mer än en månad efter att innehållet i Tidöavtalet hade presenterats. I en färsk undersökning menar 57 procent av de tillfrågade liberala väljarna att regeringen gör ett gott jobb.
Den nuvarande ledningen i L alltså har två landsmöten och en majoritet av väljarna i ryggen. Det borde väga tyngre än kritiken från läktaren.