Jag är skeptisk till mätningar om förtroende för partiledare eller statsministerkandidater. Det är nämligen inte det som riksdagsval gäller, utan väljarna ska välja parti. När det gäller partiledare kommer flera faktorer in som inte har att göra med den politik de och deras parti står för. Faktorerna kan gälla saker som deras person, agerande, ekonomisk konjunktur, utrikes händelser och annat.
Över tid kan förtroendet, eller om det är sympatin, för en partiledare eller statsministerkandidat (eller statsminister) variera. Ett exempel är Ingvar Carlsson (S). Efter mordet på Olof Palme 1986 hade han som ny S-ledare och statsminister ett högt förtroende. Sedan minskade förtroendet för Carlsson för att nå en botten 1990-91.
Vid den tiden var det en regeringskris, en skattereform med förändringar av skatter och sparpaket med försämringar. Carlssons parti tappade stöd. Det minskade förtroendet för honom följde den utvecklingen. När Carlsson, och S, hamnade i opposition ökade förtroendet för honom, liksom stödet för S, 1992 då en stor krisuppgörelse gjordes. Förtroendet ökade ytterligare inför valet 1994, som S och Carlsson vann.
Carlsson efterträddes av Göran Persson. Det var ett missnöje med honom och han hade relativt lågt förtroende. Det stämmer för början av hans tid som partiledare och statsminister 1996 och i några år och hade nog att göra med nedskärningar i statens utgifter som gjordes.
Och inför valet 2006 hade Persson svårt att matcha moderatledaren Fredrik Reinfeldt som hade ett högt förtroende. Men förtroendet för Persson var stort ett tag runt 2001. Det började hösten 2000 då Persson var med i några tv-program och uppvisade en mer trevlig sida av sig. Och det fortsatte efter terrordåden i USA hösten 2001 då en uppslutning skedde runt regeringen och dess ledare som varade in i valåret 2002.
Partiledares förtroende varierar alltså över tid. Flera faktorer kan inverka. Om många av dem drar åt samma håll, positivt eller negativt, kan det påverka totala förtroendet.
Ibland har en partiledare klart högre förtroende än sitt parti. Det kan delvis bero på att väljare i politiskt närliggande partier har förtroende för den partiledaren av politiska skäl, att dennes politik ligger nära det de själv gillar.
Statsministerkandidater är en ganska ny företeelse. Före 1976 hade de borgerliga partierna ingen statsministerkandidat. Det har de inte haft i en del senare val heller, 1979 och 1988. I valet 1976 debatterade C-ledaren Thorbjörn Fälldin mot statsminister Olof Palme (S).
I tidigare val hade ibland en borgerlig partiledare debatterat mot den socialdemokratiska statsministern, som Bertil Ohlin (L) mot Tage Erlander (S). Men det betydde inte att den debatterande borgerliga partiledaren skulle ha blivit statsminister efter en borgerlig valseger. En av ledarna för de andra två borgerliga partierna kunde lika väl ha blivit det.
Just nu har S-ledaren och statsministern Magdalena Andersson ett högt förtroende, högre än M-ledaren Ulf Kristersson. Men räknat på väljarstödet för de två statsministerkandidaternas underlag av vardera fyra partier är det väldigt jämnt.
Mätning av förtroende för partiledare, och än mer statsministerkandidater, kommer antagligen från USA och dess politik. Det verkar lätt bli en jämförelse i Sverige med presidentval i USA, där kampen står mellan två presidentkandidater. Det blir i linje med det två statsministerkandidater och förtroende eller sympati för vardera av dem. Men i Sverige röstar vi inte på två presidentkandidater utan på flera partier.