De som nu fått bekräftelsen på att Nordkalk gör allvar av sina varsel från i maj kan säkert ha svårt att tro på möjligheten att Gotland kan bli årets tillväxtkommun 2018. Kalkstenen och de produkter den ger upphov till har varit en grundpelare i näringslivet här på ön i århundraden. Men sysselsättningen har minskat i takt med utvecklingen som skett här som på många andra områden, till exempel lantbruket som ligger nära till hands just på Gotland. På senare år har också själva verksamheten kalkbrytning ifrågasatts av miljöskäl. Det är en utveckling som uppenbarligen tagit många, kanske de flesta, på sängen. Det finns anledning för flera instanser att fundera över hur det blivit så här. Kunde inte företagen ha insett att ansökningar om utökade eller nya brott skulle komma att överklagas och haft längre framförhållning? Kunde inte domstolarna varit bättre förberedda i sakfrågan och hållit nere handläggningstiderna? Kunde inte myndigheter ha varit snabbare i sin hantering eller informerat bättre?
Att kräva att ärenden inte ska kunna överklagas är ingen framkomlig väg. Finns motstående allmänintressen måste de kunna hanteras på laglig väg. Enligt världsnaturfonden lever vi i Sverige långt över de förutsättningar naturen ger. Skulle världens befolkning leva så behövde vi 3,7 jordklot. Det är naturligtvis ingen exakt siffra, den kan möjligen vara tilltagen i överkant också men faktum kvarstår: Jordens ändliga resurser måste hanteras ansvarsfullt.
Det är inte samma sak som att vi ska sluta använda dem. Tvärtom kan rätt använda naturresurser bidra till, ja rentav vara en förutsättning för, en långsiktigt hållbar utveckling. Vi måste helt enkelt komma fram till en avvägning. Det är ingen lätt resa. Men vi har inget val. Det är en av mänsklighetens största utmaningar framöver.
För dem som snart ser arbetslösheten i vitögat är problemet mer akut. Och det finns åtskilligt som borde varit annorlunda på arbetsmarknadspolitikens område.
Den som blir utan jobb känner sig kanske inte så omedelbart uppmuntrad av att Socialdemokraterna och Miljöpartiet nu har kommit överens om den arbetsmarknadspolitik den kommande regeringen ska driva. Förslagen som siktar mot att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020 ska först manglas igenom riksdagen och därefter, om de vinner majoritet, genomföras i praktiken i den takt som de kan finansieras och administreras.
Överenskommelserna om att taket i a-kassan ska höjas, att det inte ska vara möjligt att stapla den ena visstidsanställningen på den andra utan trygghet för den anställde och att Fas 3 ska ersättas av en kombination av extratjänster, utbildning och flexjobb är utmärkta. De föreslagna investeringarna i infrastruktur, bostäder och klimatomställning likaså. Servicestöd till landsbygden, strategier för livsmedel och besöksmål är andra vällovliga delar i arbetet.
Förslagen känns igen från valrörelsen, Stefan Löfven har gjort det han lovade. Men allt ska hanteras av en riksdag där många frågetecken återstår att räta ut.