Utvecklingen är nationell och har pågått under flera decennier. Ibland ursäktas den med samhällets inneboende urbaniseringsprocess, andra gånger benämns den som regelrätt geografisk diskriminering. Att det andra alternativet beskriver känslan hos många av dem som drabbas av statens minskade närvaro i lokalsamhället är ingenting ovanligt. Allra minst i byar där skolor läggs ner, till fördel för en större enhet i centralorten. En process som skapat konflikter runt om i landet.
Mellan 2012 och 2018 lades runt 300 grundskolor med färre än 50 elever ner. Majoriteten av dem var skolor som låg långt från större städer. Utvecklingen har av landsbygdsvurmare kallats en massdöd. Att det är en intensiv utveckling kan inte någon frångå att se. Huruvida det är positivt eller negativ råder det där emot skilda meningar om.
Inte sällan berättigas nedläggning av skolor med få elever genom bristande pedagogiska och ekonomiska resurser. Visst kan det vara svårt att rekrytera lärare till landsbygder, men både svensk och internationell forskning visar att det inte är någon skillnad på kunskaperna hos elever från små eller stora skolor. Detta trots de särskilda förutsättningarna.
Centralisering är dock ekonomiskt fördelaktigt, vilket inte kan stickas under stol med. Färre lokaler, färre lärare och färre personer som måste anställas för att sköta de omkringliggande verksamheterna. För små kommuner med snäva ekonomiska möjligheter, kan det som sparas på skolorna vara av stor betydelse. Åtminstone ur ett kortsiktigt perspektiv.
Nedläggningen av mindre skolor, eller byskolor, kan dock i långa loppet bli dyrt. Det är inte ovanligt att de barnfamiljer som tidigare agerat skattebetalare, vid nedläggningen av skolan, väljer att flytta från kommunen helt och hållet. Med dem flyttar barnen, företagen och skattemedlen som kommunen egentligen är i desperat behov av.
På Gotland finns en uttalad och politiskt överenskommen strategi för hur skolor i regionen ska placeras, något som saknas på många andra håll i landet. I Region Gotlands strategi för serviceutbud konstateras att alla barn har rätt till en likvärdig utbildning. Tillgången till denna utbildning baseras på de åtta geografiska områden som tagits fram i samspråk med invånare runt om på ön.
Strategin konstaterar dessutom att de mest utsatta delarna av ön, i förhållande till typisk landsbygdsproblematik, dessutom ska ges positiv särbehandling. Ett ställningstagande för landsbygdernas rättigheter, som ofta saknar motsvarighet på fastlandet.
Om Gotland håller fast vid de riktlinjer som stakas ut i servicestrategin, har regionen förutsättning att bli en föregångare i frågan. Trots allt finns det ingen forskning som stödjer att centralisering av utbildning ger någon positiv effekt, utöver de ekonomiska. Vågar regionen vara flexibel och de pedagogiska resurserna kan uppbådas, kan Gotland mycket väl bli ett positivt exempel att peka på.