Jag fick dåligt samvete och gjorde en arkivsökning. Jo jag har skrivit om Lars Vilks några gånger i GA. Jag har även publicerat några texter i ämnet skrivna av andra pennor. Men inte tillräckligt mycket och inget under de senaste par åren. Jag borde ha skrivit mer för att hylla och försvara hans gärning i yttrandefrihetens tjänst. Ska man inte få göra något för att förnärma dem som så värnar bilden av en krigsherre och religionsgrundare från Mellanöstern att de är beredda att mörda den som de uppfattar som vanvördig?
Hotet från religiös extremism har tyvärr skamligt nog inneburit att många som borde göra det inte står upp för våra friheter, utan lägger skuld på dem som riskerar att göra sig till måltavlor för våldet. Ett exempel på hur det kunnat låta är dåvarande miljöpartisten Mehmet Kaplan (MP), som innan han blev minister kommenterande en kontroversiell publicering i danska tidningen Jyllansposten, en publicering som lett till hot, med:
”Det här handlar inte om yttrandefrihet utan att man kränker människor i deras tro. Jag kan inte se någon yttrandefrihet råda i detta. Det är en provokation som inte går att stödja.”
Ska yttrandefriheten inte omfatta sådant som kan förarga religiösa dogmatiker som anser sig veta vad Gud vill och har enorma anspråk på att kontrollera människors liv och straffa dem som "lever fel". Det vore naturligtvis absurt.
Nu är Lars Vilks död. Men han föll inte offer för religiöst motiverade mördare. Han dog i en tragisk, märklig och ovanlig trafikolycka i en frontalkrock på en väg med vajerräcken, tillsammans med två poliser vars skydd han fortfarande behövde nästan ett och ett halvt decennium efter rondellhunden.
Nu är hans hyllningskör månghövdad. Påfallande mer talrik än den var så länge han levde. Då var det många som försökte pådyvla honom förgripliga åsikter som han aldrig uttalat. Då kunde kulturprofiler och radiopratare skriva krönikor om hur Lars Vilks livvaktsskydd borde dras in, eftersom det var för dyrt. Då var stödet ofta obefintligt i kultursverige och också ofta beklämmande svagt i redaktionella miljöer som borde förstå att uppskatta försvar av yttrandefriheten. Då kunde exempelvis universitet, som borde vara yttrandefrihetens och den fria debattens högborg, stoppa ett planerat framträdande med hänvisning till att säkerheten inte kunde garanteras.
Jag kommer att tänka på något den amerikanske programledare Bill Maher sagt. Jag har citerat honom tidigare, men det tål att upprepas. "För en fegis framstår mod alltid som dumhet."
Dumdristig var något som Lars Vilks också ofta kallades. Som om han inte visste vad han gjorde och som om det han gjorde inte var något värt, även om det orsakade stort personligt lidande. I själva verket var det han gjorde väl genomtänkt och oerhört värdefullt. Han lämnar ett stort tomrum efter sig. Vågar någon försöka fylla det?