”Mindre av sovjetisk traktorfabrik, mer av att folk ska kunna förverkliga sina drömmar”, sammanfattar oppositionsregionrådet Kristoffer Tamsons (M) för DN.
Han resonerar kring att vi kanske står på tröskeln till en renässans för trädgårdsstaden som är ”tryggare och bättre för miljön än renodlade höghusområden.” Bortsett från vissa städer som är omgivna av värdefull åkermark tänker Tamsons rätt kring glesare städer och villamattor. Majoriteten av svenskarna vill bo i småhus, och det är tacksamt med politiker som förstår skillnaden mellan att leva och att bara bo. Detta är ett av sätten för att bota Stockholm som utflyttningsregion.
Trots att förändringen gäller Stockholm är det en välkommen nyhet för hela Sverige. Det har under alltför lång tid skavt mellan Stockholmsmoderaterna och den mer borgerliga delen av partiet ute i landet. Dels för att Stockholmsmoderaterna fört en påfallande rödgrön politik, dels för att de haft företrädare som inte alltid hållit måttet och som haft en lite väl förmäten syn på dem utanför tullarna.
Det har inte blivit bättre av att man i partiet varit angelägen om att vinna makten i Stockholm. Kanske lite väl angelägen. Mantrat har varit att man inte kan bilda regering utan att vinna Stockholms stadshus. Facit visar motsatsen.
Ambitionen är förvisso inte konstig. Det bor många i Stockholm, och för att vinna val krävs röster från både stad och land. Stockholm är lika viktigt som resten av landet. Men beklagligt nog har Moderaterna i stället för att identifiera problem och lösningar försökt visa upp två parallella versioner av samma parti.
När man inte vet vilket ben man ska stå på drattar man oftast till slut på ändan. I Stockholm förlorade Moderaterna stadshuset och i resten av landet misstror man Moderaterna i riksdagen på grund av Stockholmsmoderaterna. Både på grund av deras egen politik och deras samarbete med Miljöpartiet. Ett samarbete som blir svårare.
Det ska samtidigt medges att det finns väljare i Stockholm som har problem med Moderaternas samarbete med Sverigedemokraterna i riksdagen. Men att skylla Stockholmsmoderaternas tapp på det är en förenkling. De har haft problem betydligt mycket längre än vad M har samarbetat med SD.
Stockholmsmoderaterna valde helt enkelt fel spår och försökte trots att en majoritet av stockholmarna ideologiskt står till höger locka högerväljare med vänsterpolitik. När det inte fungerade skyllde man på väljarna. Både sina egna och de ute landet.
Därför väcker Stockholmsmoderaternas omprövning hopp. Även bytet av ordförande för Moderaterna i Stockholms län krattar manegen för förändring. Kanske är det här det första steget på vägen mot att Stockholmsmoderaterna går mer i takt med borgerligheten? Eller rentav ett Moderaterna med mindre inre konvulsioner som inte låter sitt förtroende skadas av rödgröna förslag? Det är i så fall välkommet.