Det finns en gammal historia om några riksdagsledamöter som skulle gå och äta middag tillsammans efter dagens sista debatt. På väg från riksdagshuset passerade de en gatukorsning med trafikljus för gående. Bestämmelsen om att fotgängare kunde bötfällas om de gick mot rött var ny och när en röd gubbe dök upp framför gruppen stannade alla utom en. – Ska du inte stanna, det där är förbjudet, ropade de andra. – Jag röstade emot, sa ledamoten och fortsatte.
Det är fortfarande förbjudet om än inte längre straffbart att gå mot röd gubbe. Den regeln gäller för alla precis som det naturligtvis var den gången. Det finns inga gräddfiler eller undantag för den som haft en annan åsikt och blivit nedröstad. Så måste det vara i ett rättssamhälle. Reglerna måste gälla lika för alla. Den som inte gillar en lag eller ett annat beslut kan verka för att lagen eller beslutet ändras eller tas bort.
Det kan göras på massor av sätt, inom ett parti eller med hjälp av opinionspåverkan. Den som inte lyckas med det får finna sig i att leva efter de regler hen inte gillar.
Det är fel att göra användningen av avdrag eller bidrag till någon form av moralfråga. Det är till exempel inte ointressant vilka som använder rot- eller rutavdrag. Tvärtom är det viktigt att veta att användare av rutavdrag har ökat i hela landet men de regelbundna och stora avdragen görs i höginkomstkommuner och förstärker därmed den ekonomiska obalansen mellan rika och fattiga liksom mellan stad och land. Att däremot skadeglatt visa att vänsterpartister minsann använder sig av rutavdrag fast de är emot att det finns är populism. Om regeln finns kan alla använda sig av den, även de som vill ta bort den.
Regler gäller för alla, oavsett om de handlar om skyldigheter, möjligheter eller rättigheter. Moderater och andra borgerliga företrädare som ständigt kritiserar alla bidrag ska naturligtvis ha rätt till sjukpenning och a-kassa om de uppfyller kraven.
Vi ska inte ställa olika krav på olika partiföreträdare. Vi kan och ska ställa höga krav på varandra. Men reglerna måste gälla lika. Därför är det svårt att hävda att de nu avgångna ministrarna inte ska kunna ta på sig uppdrag eller jobb om det inte kan påvisas att det handlar om en direkt jävssituation. Den som varit tjänstledig för politiska uppdrag kan ofta gå tillbaka till jobbet igen. Det borde inte vara konstigt och det finns ingen anledning att kalla det för att någon ”avstår” från avgångsvederlag som hen inte behöver.
Men den som haft ett central uppdrag som till exempel stats- eller näringsminister kan ha en specialkunskap som går att sälja. Det har skett förr att avgångna statsråd av olika kulör gått vidare till mer eller mindre välavlönade poster där de kan tänkas ha direkt nytta av sin insyn som politiker. Så borde det inte få vara. Det kostar en slant att betala före detta statsråd för att under en karenstid inte ta uppdrag i jävsgränslandet. Men ersättningsreglerna finns redan och det är en rimlig kostnad för att slippa korruption. I många andra länder finns sådana karensregler. Det borde utredas och införas också i vårt land.