Kinas ledare Xi Jinping är i Europa. Han säger sig söka en återgång till mer normala relationer och till ett pragmatiskt sinnelag i utbytet mellan Kina och Väst.Men de demokratiska ledarna borde vid det här laget ha lärt sig att det aldrig har funnits någon normal relation med Kina.
Att öppenhet och handel inte skulle räcka för att leda Kina i demokratisk riktning förstod många tidigt. Men de flesta hoppades att Kina åtminstone skulle sluta upp bakom en regelstyrd världsordning. Även det visade sig vara önsketänkande.
Kina finns nu i kulisserna bakom i stort sett alla pågående säkerhetskriser i världen. Putins krig mot Ukraina hade till exempel inte varit möjligt utan den kinesiska regimens tysta godkännande. Kina är den stat som hade kunnat tvinga Ryssland till förhandlingsbordet. I stället är det kinesiska varor och kinesisk teknologi som håller den ryska krigsmakten rullande. Likadant är det i Mellanöstern där Kina stödjer Iran med alla dess rebeller och terrorgrupper i regionen, och Afrika där kinesisk närvaro underminerar redan instabila stater. I praktiken har Kina startat en slags hybridkrigföring mot västvärlden men än så länge är det andra som får göra grovjobbet.
Det finns i stort sett inget europeiskt land som varit förskonat från illegal kinesisk inblandning i sina inre angelägenheter. Industrispionage, påtryckningskampanjer, cyberangrepp och regelrätt agentverksamhet är vanliga tillvägagångssätt. Måltavlorna kan vara företag, folkvalda, egna dissidenter och olika internationella organisationer. I flera av fallen där Kina agerat mot europeiska stater – som till exempel försöken att isolera och knäcka Litauen – sammanfaller Kinas och Rysslands intressen.
Aktuellt just nu är Kinas affärsmetoder med dumpning av varor på främmande marknader. Genom statliga subventioner har den kinesiska elbilstillverkningen dopats och många fruktar nu att import av billiga kinesiska elbilar kan slå ut den amerikanska och europeiska elbilstillverkningen. I praktiken är det ett slags handelskrig, men bara med en deltagare, eftersom Europa inte kan enas i hur man ska svara.
Så frågan är vad Xi Jinping egentligen gör i Europa. Hans val av länder ger oss en aning. Den kinesiske ledaren besöker nämligen Serbien och Ungern. De två europeiska stater som har bäst relationer med Putin och Ryssland. Xi Jinping besöker också president Macron i Frankrike. Macron är den av Europas ledare som hittills varit mest ombytlig i sin strategi gentemot diktaturerna Ryssland och Kina. Det kinesiska besöket borde med andra ord genera den franske presidenten. Det visar att han ses som de europeiska demokratiernas svaga länk.
Vad Europas politiker måste göra är att gemensamt stå upp mot Kina och tydligt uttrycka att diktaturen är på fel väg. Fred och samförstånd kan bara börja byggas om Kina hör upp med hybridkriget mot världens demokratier. Tiden av aningslöshet och önsketänkande borde vara över för längesedan.