Våren har olyckligtvis dominerats av Rysslands invasion av Ukraina och dess konsekvenser för den europeiska säkerhetsordningen. Kriget har riktat strålkastarljuset mot Rysslands aggressioner och lett till ett ökat inhemskt stöd för svenskt och finskt Natomedlemskap. I maj rapporterade Novus att sex av tio svenskar var för ett Natomedlemskap (SVT, 17/5) och i april var 68 procent av finländarna för ett Natomedlemskap (MTV Uutiset, 11/4).
Stödet för ett Natomedlemskap var således historiskt brett i både Sverige och Finland. Rysslands illegala invasion var katalysatorn som avgjorde frågan. Erfarenheterna från Ukraina är skäl nog till att lämna den militära alliansfriheten bakom sig en gång för alla.
Efter invasionen stod det klart för både Sverige och Finland att riskerna med att stå utanför Nato skulle vara alltför stora i förhållande till riskerna med att vara med Nato. Den gemensamma ansökan var därför ett nödvändigt och tillika logiskt beslut i det förändrade säkerhetspolitiska läget. Natoansökan lämnades frivilligt och gladeligen in i hopp om att få slippa hamna i samma sits som Ukraina.
Den svensk-finska Natoansökan är emellertid inte något som ses på med blida ögon från våra grannar i öst. Det ryska svaret som följde på ansökan var föga förvånande förtäckta hot. Det kinesiska svaret har bestått av motstridiga men sammantaget kritiska budskap, enligt en ny rapport från Utrikespolitiska Institutet (17/7).
Rapporten illustrerar hur de kinesiska statsmedierna målar upp en förljugen bild av att Sverige och Finland mot sin vilja lurats in Nato av ett imperialistiskt USA. Joe Biden sägs ha ”kidnappat” försvarsalliansen i strid mot påstådd svensk neutralitet. Vidare beskrivs ”utvidgningen” av Nato som en destabiliserande faktor, liksom att Nato själva provocerat fram Rysslands invasion av Ukraina. De konspiratoriska resonemangen är lika snurriga som de är felaktiga, det är onekligen ett narrativ i syfte att förvirra och splittra inför den stundande Natoanslutningen.
Det kinesiska svaret på vår Natoansökan saknar verklighetsförankring, men ger ironiskt nog en inblick i den kinesiska regimens egna politiska system. Regimens resonemang om svenskt beslutsfattande understryker hur Kina (o)medvetet missförstår hur demokratiska processer fungerar, eftersom de inte ser demokratiska system som något annat än ett spel för gallerierna.
Den kinesiska statspropagandan följer således ett tydligt mönster – att de anser att all säkerhetspolitik följs av tvång, lögner och mygel säger absolut ingenting om Sverige, men desto mer om Kina. Den korrupta synen på politiskt beslutsfattande är inte en illustration av Sverige, utan en direkt spegling av Kinas egna politiska system.
För omöjligen kan en liten demokrati vilja alliera sig med en större demokrati för att undslippa en auktoritär grannes hänsynslösa krig? Det torde vara en högst omöjlig tanke i diktaturens Kina. Varför? Jo, för att de är en del av problemet.