Skjutningar, sprängningar och mord. Konflikter mellan kriminella gäng av en typ och frekvens som vi aldrig tidigare har upplevt. I hur hög grad är detta en konsekvens av Sveriges migrationspolitik? Många, däribland statsministern, tycker det känns skönt att hävda att exempelvis socioekonomiska faktorer är en viktigare förklaring än ursprung, till överrepresentation av kriminella i en grupp. Men för det första så räcker socioekonomiska faktorer långt ifrån till för att förklara varför vissa invandrargrupper är överrepresenterade i brottsstatistiken. Och för det andra så skapar man ju en stor socioekonomiskt svag grupp, när många med låg eller ingen utbildning och bristande språkkunskaper får uppehållstillstånd men inte några jobb.
Vad räknar man med ska hända, men människor från länder där statsmakten är svag, klanerna är starka och den starkes rätt gäller i ett våldsamt samhälle med låg utbildningsnivå? Raderas hela deras historia, alla deras erfarenheter, när de passerar gränsen till Sverige? Gängrelaterad brottslighet ligger tyvärr nära till hands för en oproportionerligt stor andel av dem, speciellt om det visar sig svårt att förbättra sina omständigheter på något annat sätt.
Biträdande rikspolischefen Mats Löfving var huvudperson i Ekots lördagsintervju i helgen. Han var väldigt tydlig om en viktig faktor bakom vågen av grov gängrelaterad brottslighet. Han beskrev hur det i dag finns 40 släktbaserade kriminella nätverk i Sverige, och:
– De här klanerna har kommit till Sverige enbart med syfte att organisera och systematisera kriminalitet. De arbetar med att skapa makt, de har stor våldskapacitet och de vill tjäna pengar. Och det gör man på narkotikabrott, våldsbrott, utpressning
Alla som i dag ägnar sig åt gängkriminalitet har inte kommit till Sverige i det syftet, men de har hamnat i en situation där kriminellt ter sig som en väg ut. Enligt Mats Löfving är gängbrott åtta gånger vanligare i utsatta områden, än i övriga samhället.
– Det är väldigt tydligt kopplat till utsatta områden. Och tittar vi på vad som kännetecknar de områdena så är det brist på integration, problem med bostäder, arbetsmarknad, skola och den sociala situationen. Och det ingår inte i polisens uppdrag, utan det är tydligt att det är många som måste göra mer hela tiden.
Det innebär naturligtvis också att utanförskapsområdenas laglydiga medborgare är överrepresenterade som offer för gängkriminalitet. I värsta fall lever de i ett samhälle där det är gänget som är lagen.
Det är ju rätt uppenbart att svensk kriminalpolitik inte är skickad för att ta itu med detta problem som vi inte velat se och som fortfarande förnekas av statsministern. Att se verkligheten som den är, är första steget mot att verkligen ta itu med problemet. Det kräver bland annat, men inte enbart, att rättsväsendet prioriteras.