Masskjutningen på Campus Risbergska i Örebro tvingar oss att se allvarligt på säkerheten i våra skolor. Dessa måste vara trygga platser, inte bara i symbolisk mening utan också i praktiken. Men dagens skolor byggs utifrån krav på låga kostnader och diffus klimatpåverkan, medan elever och personal får betala priset genom att vistas i en identitetslös och oskyddad miljö. Det är hög tid att ompröva denna utveckling och hämta inspiration från den klassiska skolarkitekturen, där trygghet och estetik gick hand i hand.
Moderna skolor består ofta av akvarieliknande glasklädda huskroppar, utspridda enligt någon djärv idé om att bryta den klassiska skoltorgsmodellen. Detsamma gäller innemiljön. Det öppna formspråket och de så kallade aktivitetsbaserade ytorna försvårar inte bara skoldagens koncentration, utan också säkerheten. En gärningsman har gott om gömställen – korridorer, trapphus, skrymslen – medan elever och lärare skyddas av lite mer än glas och tunna fanérväggar. Lärare tvingas agera både inrymningsledare och mänskliga sköldar. Det är ovärdigt och farligt.
Att stärka säkerheten i våra skolor liksom andra offentliga miljöer bör vara en självklarhet i ett samhälle där brottsligheten har ökat. Frågan är inte längre om utan snarare hur. En del menar säkert att ökad säkerhet medför en ännu kallare och fulare skolmiljö. Men vi behöver inte uppfinna fler formmässiga hjul – vi kan lära oss historien.
Den klassiska skolarkitekturen, särskilt från sekelskiftet och bakåt, visar att det går att kombinera trygghet med skönhet. Robust byggda skolor i tegel och sten skapar en känsla av stabilitet. Tjocka murar dämpar ljud och skärmar av från den yttre världen. De få och väl synliga entréerna utgör ett naturligt övervakningssystem. Stora, högt placerade fönster släpper in dagsljus och skapar en känsla av rymd, utan att erbjuda insyn eller sårbarhet. Säkerhetstänkandet är integrerat i arkitekturen, snarare än påklistrat i efterhand.
Skolbyggnader från orostider i historien visar att trygghet och estetik kan förenas. Våra skolor behöver inte se ut som på 1800-talet – men de behöver inte heller likna de kliniska, opersonliga anstalter som har byggts under 2000-talet. Med modern säkerhetsteknik i kombination med genomtänkt arkitektur kan vi skapa skolor där eleverna känner sig skyddade, inte inspärrade. Elever och lärare ska känna sig lugna, inte oroliga för vad som väntar bakom nästa hörn.
I en tid där rädslan ständigt knackar på dörren måste vi svara med att mota den redan i skolentrén. Det görs bäst genom en klassiskt inspirerad arkitektur som ger identitet och vägvisning istället för rädsla och förvirring.