Under de två första veckorna i november samlas världens alla länder i Glasgow för att stämma av och bestämma nya färdvägar för att minska utsläppen och därmed bromsa temperaturhöjningen som på sikt är förödande för människans möjlighet att bo på jorden.
Samtidigt jobbas det på båda ytterkanterna för att detta arbete ska gå fortare respektive långsammare.
Arrangörerna räknar med att minst 100 000 personer kommer att delta i en gigantisk demonstration den 6 november. Redan har aktivister runt om i världen iscensatt aktioner och sabotage för att få uppmärksamhet.
Man blockerar vägar, tar sig in på landningsbanorna på flygplatser och limmar fast sig vid flygplan och andra spektakulära och livsfarliga aktiviteter. Den största konsekvensen av detta är inte att fler får upp ögonen för det akuta i klimatkrisen, det är att folk blir förbannade på att samhällets resurser måste användas för att skydda både aktivister och allmänhet från att komma till skada. Helt i onödan.
Situationen förvärras ytterligare av stora skyfall som orsakar översvämningar vilket blir som en högst påtaglig inramning för att påminna om allvaret i det arbete som världens ledare har att göra.
Ambitionerna är olika starka beroende på vilka länder man talar om. De oljeproducerande länderna sitter ännu på en avgörande makt eftersom världen än så länge är helt beroende av olja. Dessa länder gör vad de kan för att bromsa arbetet för att minska användandet av fossila bränslen.
De fattiga länderna som förväntas avstå den utveckling som den rikare delen av världen kunnat ha tack vare just fossila bränslen, vill naturligt nog har kompensation för detta. Det ses om en moralisk skyldighet.
Några öppet klimatförnekande nationer finns inte, alla är med på att utsläppen måste minska men i vilken takt och med vilka medel skiljer sig åt.
I Sverige är Sverigedemokraterna det parti som är mest tveksamt till såväl takten som vikten av allvar. Partiets europaparlamentariker, Jessica Stegrud, skrev nyligen i en debattartikel i Svenska Dagbladet bland annat: "Nuvarande målsättningar är varken förankrade i verkligheten eller baserade på adekvata konsekvensanalyser. De utgör snarare en politisk teater för att tillfredsställa en radikal miljöopinion".
Lyckligtvis tar de flesta andra problemen seriöst och med större allvar. Planeten kommer inte att gå under inom överskådlig tid. Men livsbetingelserna för både människor, växter och djur kommer att förändras snabbt och drastiskt om temperaturen fortsätter att öka.
Man kan tycka att det är en massa prat som Greta Thunberg menade när hon beskrev samtalen som "bla bla bla". Men förväntningarna är höga och det ligger mycket prestige hos ledarna att faktiskt komma fram till ett resultat.