Krönika
Det talas mycket om kostnaderna för om vi inte skulle lyckas med att radikalt sänka koldioxidutsläppen de kommande 10–20 åren. Ett undergångsscenario som medierna gärna presenterar med alarmistisk rubriksättning.
Mindre uppmärksamhet har dock riktats mot vad klimatomställningen faktiskt kommer att kosta när vårt nuvarande till stor del fossilt baserade ekonomiska system ska fasas ut.
Den franska ekonomen Jean Pisani-Ferry har nyligen lyft frågan i en artikel där han uppmanar politiker och beslutsfattare att på allvar lyfta de ekonomiska och politiska konsekvenserna som kommer att påverka oss alla.
Bakgrunden är att ambitionstakten höjts radikalt för att vi ska lyckas med att hålla den globala uppvärmningen under 2 grader. EU:s Fit for 55 som nu siktar på att minska utsläppen med 55 procent jämfört med 1990 års nivåer till 2030 är ett exempel.
Pisani Ferry jämför den påbörjade snabba utfasningen av det fossila med oljechocken 1974 när kranen till den då bärande energikällan stängdes av över en natt. Det var en utbudschock som resulterade i stagnerande ekonomier och hög arbetslöshet.
Redan i dag kan vi se växande anomalier. Inte minst inom energisektorn där bedömare pekar på att utbyggnaden av det förnybara inte hinner med att ersätta fossila energislag.
Den tyska utvecklingen är ett exempel. Där är man nu beroende av sina kolkraftverk – och rysk gas – för att klara energitillförseln. Kostnaderna har rusat och även hamnat i knäna på de svenska elkonsumenternas eftersom dagens elsystem är integrerade och priserna smittar. I skuggan av de höga klimatambitionerna stiger samtidigt priset på olja.
Nu slår också den höjda reduktionsplikten för fossila bränslen hårt mot människor och företag på landsbygden medan den urbana medelklassen klarar sig bättre.
Flera politiska partier kräver att skatterna och takten i reduktionsplikten nu måste sänkas för att dämpa effekterna medan andra vill se fler gröna subventioner.
Som bekant har också regeringen nyligen beslutat att en kompensation för de skyhöga elräkningarna ska utbetalas. Pisany-Ferry varnar för just en sådan utveckling där beslutsfattare i omställningens spår högre utsträckning kommer att tvingas omfördela resurser för att kompensera drabbade grupper.
I EU:s Fit for 55 finns det tillexempel en klausul om att ”sårbara hushåll” ska kunna erbjudas direkta finansiella stöd i kompensation när deras kostnader stiger.
Det är dags, menar Pisany-Ferry, för politiker och beslutsfattare att se verkligheten i vitögat, vara ärliga och samtidigt våga uttrycka tuffa men väl avvägda val och strategier för framtiden.
Vi kan inte bara lyfta fram vad som uppenbart finns att vinna med klimatomställningen och den nya gröna ekonomin och de tekniker som växer fram i dess spår.
Den snabba omställningen kräver att vi gör rätt avvägningar nu. En alltför långsam utfasning av det fossila kommer att kräva snabbare, ännu radikalare åtgärder längre fram. Men en för snabb ogenomtänkt process riskerar att slå för hårt.