Varje år hålls ett internationellt klimattoppmöte. År efter år presenteras mötena som vår sista chans att stoppa klimatförändringarna.
I år var det Azerbajdzjans huvudstad Bakus tur att stå som värd för COP 29. COP står för Conference of the parties, alltså en konferens för parterna. Parterna består av de som anslutit sig till FN:s klimatkonvention, och uppgår till 197 stycken. Siffran 29 kommer av att det är det 29:e toppmötet i ordningen.
COP29 i Baku blev något mindre än COP 28 i Dubai, Förenade Arabemiraten. 67 000 var anmälda till årets konferens, mot 83 000 i fjol. Det var också färre privatplan som landade inför mötet jämfört med i Dubai. Ja, trots att kontentan av klimattoppmötena brukar bli att vanligt folk måste leva mer povert, är det inte ovanligt att potentaterna åker privatjet.
Under mötena förhandlas olika avtal fram. Årets avtal går ut på att utvecklade länder årligen ska betala 300 miljarder dollar till fattiga länder för att dessa ska hantera klimatförändringar. ”Det är för lite”, dundrade Indiens representant. (SVT 24/11). ”Om vi går hem med 300 är det en förolämpning. Det är ett skämt och i det ska vi klappa händerna för. Vi accepterar inte det”, förklarade Nigerias delegation.
Bistånd till behövande länder kan vara berättigat, men att förpacka det som en skuld för klimatförändringar – med påstått exakta summor för skador som ännu inte inträffat – skapar en falsk bild av fördelning och ansvar. Hur ska exempelvis länder som kämpar med att föda sin egen befolkning kunna räkna ut västvärldens "skuld" på decimalen? Och har dessa länder verkligen kapacitet att säkerställa att pengarna används effektivt och hamnar i rätt händer?
Lägg därtill att summan är hög och att definitionen av fattig bestäms av respektive lands status år 1992 (SVT). Det innebär att länder som Gulfstaterna och Kina räknas som fattiga och därmed mottagare av det överenskomna biståndet. Att Kina – världens näst största ekonomi och största utsläppare av växthusgaser – ska kompenseras för andras mindre omfattande utsläpp säger en hel del om systemet.
Denna sorts avtal skapar självklart ett motstånd mot klimatpolitik i utvecklade länder. Vanliga medborgare, som redan kämpat med höga energipriser och inflation, förväntas se sina skattepengar skickas utomlands utan några garantier för resultat. När mottagarna är missnöjda och kallar summorna för ”skämt” undermineras trovärdigheten ytterligare.
För att säkra klimatåtgärder som gör skillnad och det folkliga stödet måste klimattoppmötena bli mer seriösa än i dag. Istället för att omfördela gigantiska summor som någon form av kompensation borde fokus ligga på konkreta åtgärder som gynnar fler. Exempelvis investeringar i teknologi, infrastruktur och forskning.
Legitimitet är avgörande för långsiktig framgång, men den försvinner om klimatfrågan reduceras till en arena för skuldanklagelser och omfördelning av kapital. Trovärdighet går inte att köpa för pengar – inte ens för 300 miljarder dollar.