I en tid när det skrivs så mycket dumheter är det lätt att glömma att det också skrivs mycket som är värt att lyfta. Till och med är det kloka i majoritet men djupet i alla dumheter och allt hat som sprids har en olycklig tendens att suga åt sig både kraft och energi.
Jag tillhör inte heller den del av befolkningen som anser att hat och ondska ska nonchaleras och att de som sprider hat och ondska ska komma undan genom att inte ställas till svars.
Många har redan skrivit om den kloak som öppnades efter den fruktansvärda flygolyckan över Iran där 176 människor dog. Vuxna människor satt vid sina skärmar och gråtskrattade över att det i rubriker talades om att det fanns svenskar ombord. Många av de omkomna hade utländska namn och var därmed, enligt dessa, inte svenskar ”på riktigt”.
Den här gången blev den folkliga protesten så kraftfull att det inte gick att ducka. SD:s före detta kandidat till justitieministerposten, han som filmade sina kompisar när de sprang runt och hotade svenska medborgare i stockholmsnatten, han som deklarerade att ”han gör som han vill” när nån ifrågasatte detta, Kent Ekeroth, fick till slut be om ursäkt för sin tweet där han hånade döda barn.
Den text jag särskilt skulle vilka lyfta fram som motpol till kloakerna på nätet är en ledare av Peter Wolodarski i Dagens Nyheter där han just med flygkraschen som utgångspunkt uppmanar oss att inte vara med och normalisera vidriga kommentarer i sociala medier.
Låt dem inte tyst passera, vi måste protestera och säga emot, varenda gång.
Det mest avgörande tecknet på normaliseringen är att vidriga ord inte längre bara kommer från ytterkanten utan från traditionellt statsbärande partier.
Moderaterna har en handfull företrädare som är med och sätter tonen med ordval som för bara några år sedan skulle vara otänkbara från partiet som vill vara den vuxne i rummet.
Det finns en intressant parallell i hatsvansen på nätet och deras retorik.
Mycket av deras energi går åt till att ständigt hävda att etablerade partier ägnar sig åt att hata och mobba Sverigedemokraterna när de inte vill samarbeta med dem politiskt.
Att SD:s hela politiska idé bygger på ett genomgripande förakt mot alla som inte tycker som dem, dagligen pågående drev av hat i sociala medier, det är, enligt dem, något helt annat, helt vanlig argumentation.
De inom borgerligheten som förespråkar samarbete med SD duckar också ständigt för de argument som de andra partierna har om varför ett samarbete inte är aktuellt. De påstår att det enbart handlar om nån sorts ängslighet och att man vill stänga ute SD från inflytande av rädsla att själva bli av med makten.
Avståndet till SD behöver hållas för att visa att man inte på några villkor samarbetar med partier som bygger sin politik på rasism och antidemokratiska samhällsidéer.