Sedan pandemin har cirka 5 000 patienter använt möjligheten. Exempel på vanliga destinationer är Danmark för ADHD-utredningar, Lettland för knäoperationer och Finland för cancerbehandlingar. Detta enligt ett reportage från SVT Nyheter.
Egentligen är det konstigt att inte fler patienter använder möjligheten att få vård i utlandet betald här hemma. Förra året åkte runt 1 300 personer för att få vård i utlandet. Det är fortfarande mindre än 1 procent av alla som väntar på vård. För många verkar det vara ett stort steg att söka vård i annat land.
Grundproblemet är köerna. På pappret har patienter rätt att träffa en specialist inom tre månader. För den som är sjuk eller har ont är det en lång tid och ur det perspektivet är ambitionsnivån anmärkningsvärt låg. Ändå lyckas inte vårdsystemet att leva upp till garantin. Ungefär 160 000 patienter får vänta längre. I fjol fanns det 25 000 personer som väntat mer än ett år på att få träffa en specialist. Det är inget gott betyg.
Vårdköerna hade kunnat vara lättare att acceptera om de berodde på att de med störst behov fick gå först. Så vill vi ju att den gemensamt finansierade vården ska fungera. Men en stor del av köerna handlar om hur regionerna väljer att arbeta och prioritera. Det är stora skillnader beroende på i vilken region man bor.
I stället för att människor måste söka sig utomlands skulle vi kunna få en effektivare tillgång till vård om det fanns en nationell vårdkö. Patienter borde ha en möjlighet att välja vård i den region med störst tillgänglighet. I viss mån sker detta redan i dag genom olika samarbeten mellan regioner. Men ett nationellt system som ger patienten översikt saknas ännu.
Politiken verkar vara rädd för det steget eftersom det tolkas som en förlöpare till ett förstatligande av vården. Men det är egentligen inget som hindrar att vården bygger på regionala utförare och samtidigt har ett nationellt kösystem.
Utöver ett gemensamt kösystem behövs det också starkare incitament att prioritera kortare väntetider i vården. Här finns ett intressant förslag från tankesmedjan Synaps. Det går ut på att införa en omvänd kömiljard: i stället för att regionerna får mer pengar i riktade stödd, får de betala en straffavgift när de inte lyckas tillhandahålla vård. Det skulle göra det mer angeläget för de som fattar beslut om budgeten att verkligen prioritera att få ned väntetiden.
En sådan avgift för försening skulle kunna gå direkt till patienten, för att betona att vården i Sverige ingår i ett samhällskontrakt. Den skulle också kunna gå tillbaka in i vårdsystemet. Det viktiga är att lyfta upp tidsaspekten högre på dagordningen när vården planeras och poängtera att vården finns till för medborgaren. De nuvarande väntetiderna är inte försvarbara.