Det är ofta skillnad på känsla och verklighet. Våra känslor tenderar dock att styra oss mer än vi tror. Inte minst brukar många människors känslor i allmänhet ta överhanden när politik diskuteras, i synnerhet när det kommer till välfärd och vård. Diskussionen om privata sjukvårdsförsäkringar är ett förödande exempel på detta.
I dag har omkring 650 000 svenskar en privat sjukvårdsförsäkring genom sin arbetsgivare eller som de betalat från egen ficka. När ordet ”privat” nämns i relation till ”sjukvård” brukar vissa personer automatiskt dra öronen åt sig.
Att betala för vård, är det verkligen rättvist? Ja, särskilt i detta fall.
De privata sjukvårdsförsäkringarna kan inte jämföras med exempelvis en amerikansk motsvarighet. I Sverige har vi offentlig vård där alla vårdkontakter ransoneras mellan medborgarna. När många söker vård hos en viss aktör skapas således vårdköer där patienter väntar på sin tur att få hjälp med sina besvär.
Medierapporteringen om vårdköerna är så klart både viktig och skrämmande, men samtidigt riskerar de politiska slutsatserna av den att bli missriktade. Bara för att du har en privat försäkring betyder det inte att du får vård före någon som inte har en försäkring. Det är till och med förbjudet enligt lag. Den privata sjukvårdsförsäkringen levererar dessutom in mer pengar i välfärden än vad den tar ut.
Den som har en försäkring kan enbart söka sig till privat drivna vårdcentraler som tar emot patienter med privata vårdförsäkringar. Vårdcentralerna förhandlar först med regionerna om så kallade ”vårdvolymer”: Hur mycket vård de ska leverera åt det offentliga. Om de privata vårdaktörerna utöver sina offentliga åtaganden skulle ha möjlighet att ge extra vård utöver sitt uppdrag får det ske till försäkringspatienterna.
Den vårdplats som erbjuds till en försäkringspatient är alltså inte en plats som skulle ha gått till en patient från den offentliga vårdkön – eftersom all privat försäkringsvård görs utöver vårdcentralens ordinarie uppdrag. Försäkringspatienten tar med andra ord ingen plats i den offentliga vårdkön, vilket personen annars skulle gjort om det privata alternativet inte funnits.
Detta borde få fler, inte minst inom välfärdspartier som Socialdemokraterna, att jubla. Köerna kortas de facto genom sjukvårdsförsäkringarna. Men i stället för att se fördelarna med försäkringarna används de som ett vänsterideologiskt slagträ. “Sjukvård ska ges efter behov. Inte efter storleken på plånboken!”, skanderade till exempel Stefan Löfven (S) på Facebook nyligen (16/12).
De rödgröna bryr sig uppenbarligen inte om att de privata alternativen bidrar med mer pengar och vårdplatser, samtidigt som de kortar köerna för alla.
Känslan av att det alltid är rättvisare med offentlig vård tycks i praktiken bli överordnat målet om en effektivare vård. Det är en ideologisk chimär som sätter systemet före patienten. Om det är något som stjälper välfärdens behov är det inte de privata försäkringarna, utan dess största motståndare: de rödgröna.