Den 15/1 lät Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt meddela att han tänker lämna ordförandeposten nu när hans mandattid går ut. Toppolitiken sliter på både kropp och skäl och efter åtta år som partiledare anser Sjöstedt att det kan vara bra. Spekulationerna om hans efterträdare drog givetvis igång och jag hoppas att den som Vänsterpartiet än väljer kommer att förstå den ansvarsfulla sits som partiet har i riksdagen. Partiet har där en vågmästarroll och kan när de vill stjälpa regeringen över ända. Vänsterpartiet behöver bara vinka med lillfingret så kommer Kristersson, Busch Thor, och Åkesson springande med ögon som glimrar av glädje över möjligheten att få fälla en S-ledd regering. Det nya högerpopulistiska blocket vill inget annat än att fälla regeringen, även om dem inte har en aning om hur de sen ska göra. Det finns ju i dag inga som helst tecken på att en regering bestående av ett, två eller alla de tre partierna på högerflygeln skulle få riksdagens acceptans. Inte ens av Vänsterpartiet trots att dem i så fall varit högst behjälpliga med att skapa en regeringskris.
Jag kan i och för sig förstå Vänsterpartiets frustration. Från att under förra mandatperioden placerats i en liggvänlig divan och där blivit flitigt ompysslade av en regering vars överlevnad byggde på att V hölls på så bra humör som möjligt, till att denna mandatperiod placerats längst in i ett mörkt och dammigt förråd, är det stor skillnad. Partiet behöver numera ta i ordentligt för att höras där inifrån och det har Jonas Sjöstedt enligt en relativt stor del partikamrater inte lyckats göra, förrän möjligen nu, i och med förhandlingarna om mer resurser till välfärden. Nu finns risk att Sjöstedts efterträdare vill ta i så förrådet spricker för att partiet sen ska kunna sola sig i glansen från en regering som sprack. Följderna för landet skulle bli svåra. Inget säger att den situationen som var efter valet hösten 2018 skulle förändras i så pass stor utsträckning att en regeringsbildning skulle bli enklare. Sverige har inte råd med ytterligare en regeringskris och ansvaret att undvika det ligger tungt på Vänsterpartiets axlar.
När ny Jonas Sjöstedt kommer att lämna toppolitiken mister vi en av landets bästa retoriker. Jag har svårt att inte låta mig dras med när Sjöstedt briljerar från talarstolar eller under TV-sända debatter. Jag kommer definitivt att sakna honom och hans tydliga och lättbegripliga retorik. Men även hans erfarenhet som politiker vilken gjort att han till stor del lyckats hålla emot dem inom partiet som vill gå hårdare åt regeringen och januariavtalet.