Politiskt fanns en klar majoritet för beslutet att inte lägga ner skolorna som pekades ut av lärare och tjänstemän. Det fanns också en stor och kraftfull opinion som talade för många gotlänningar.
Den tysta opinionen som stod bakom tjänstemannaförslaget förblev just tyst och anonym. De som hördes var framför allt lärare, inga föräldrar eller boende i skolornas upptagningsområden hördes. Självklart fanns de ändå och det är inte konstigt att de inte hördes när opinionen för skolornas bevarande var så stark.
När skolan nu ser resultatet av hur elever valt inför nästa skolår står det klart att den utveckling man ville motarbeta fortsätter. Allt fler väljer Visby och allt fler väljer fristående skolor.
Inte heller det är konstigt. Osäkerheten kring landsbygdsskolorna är knappast över. Här har politikerna väldigt långt kvar för att bygga tillit. Erfarenhetsmässigt vet alla att förslagen om nedläggningar återkommer och för ens barn gäller det att fatta långsiktiga beslut.
Ett långsiktigt beslut för ett skolbarn är i första läget sex år. För att planera en skolorganisation är sex år inte mycket.
Problematiken med oförutsägbarheten för en organisation där man inte vet förrän på våren vilka behov som finns till hösten är uppenbar och sedan länge diskuterad.
Å ena sidan finns familjers självklara rätt att själva välja var deras barn ska gå i skola. Utifrån olika bevekelsegrunder. Det kan handla om att man vill ha en viss skolas pedagogik eller att skolan helt enkelt rent geografiskt passar i övriga familjens rörelsemönster.
Å den andra ska våra skattepengar användas klokt och med största möjliga pang för pengarna.
Å den tredje sidan är skolan en viktig del i hela det övriga lokalsamhället. Den är mer än en plats där barn lär sig läsa och skriva.
Den politiska utmaningen är att få alla dessa delar att gå ihop. Att bara välja en av aspekterna och skapa en organisation utifrån detta vore inte hållbart.
Om politikerna menar allvar med att man står för gällande organisation måste de visa beslutsamhet och ge tydliga förutsättningar. Minst en femårsplan som ligger fast. Men även familjerna måste visa att det fanns fog för det massiva stöd som uppvisades inför politikernas beslut.
Det finns däremot ingen tydlig trend att det är landsbygdens skolor som väljs bort. Även skolor i Visby har vikande elevantal när eleverna väljer de fristående skolorna. Och om man får färre elever blir det automatiskt mindre resurser så det handlar ju inte om besparingar utan anpassningar för dessa skolor. Trots det så klart ändå bekymmersamt.
Man måste också fundera över varför dessa hos vissa så förhatliga fristående skolorna är så attraktiva för eleverna?