Det knorras i Liberalerna. Partiet vill behålla flygskatten i höstens budget för att rädda anseendet i klimatfrågan. Men M, KD och SD har all anledning att köra över L.
För när det kommer till skatter finns det grader av hur skadlig den kan vara. Om syftet är att minska utsläpp, bör skatten vara träffsäker. Det är inte fallet med flygskatten. Skatten är nämligen oberoende av hur mycket koldioxid planen släpper ut och skapar skeva drivkrafter i flygbranschen.
Resor till Barcelona och Kanarieöarna beskattas båda med 76 kronor, trots att den senare är nästan dubbelt så lång. Åker man i stället till ögruppens granne Marocko, ökar skatten till 315 kronor. Likaså beskattas flygningen på 50 mil till Danmark lika mycket som den på 200 mil till Reykjavik. Värst blir det för dem som exempelvis reser till Thailand och får betala 504 kronor per biljett.
Skattesatserna på till synes likvärdiga resor skiljer sig åt eftersom det inte är koldioxiden som beskattas. I stället bestraffas själva resan. Frikopplingen mellan utsläpp och skattesats hämmar också utvecklingen av nya och miljövänligare flygplan. Bara mellan 2010 och 2019 blev de nya flygplanen 14 procent mer bränsleeffektiva. Detta tack vare effektivare motorer, bättre aerodynamik och lätta kompositmaterial.
2026 kommer flyget att inkluderas i EU:s utsläppshandel – en faktisk beskattning av koldioxiden. Dessutom ska inrikesflyget vara fossilfritt till 2030, vilket innebär att nuvarande flygfotogen måste bytas ut mot biobränsle och el. Den omställningen fördröjs med dagens dåligt utformade flygskatt.
Det är inte första gångerna Liberalerna tar strid för dålig miljöpolitik. När Tidöpartierna bestämde sig för att avskaffa plastpåseskatten till i november i år, satte sig L på tvären. Plastpåseskatten är även den försåtligt döpt, då den även beskattar påsar som ser ut att vara gjorda i plast. Det fick effekten att biologiskt nedbrytbara påsar också bestraffades.
Ministerposterna har varit dyrköpta för Liberalerna. Partiet har fått svälja en stram migrations- och integrationspolitik och i profilfrågan klimatet har de, utöver kärnkraften, inte fått det gehör partiet önskat. Det har med andra ord inte varit lätt för Pourmokhtari, som i sin tidigare roll som ordförande i Liberalernas ungdomsförbund, tagit många strider för en hårdare miljöpolitik.
Partiet dras också med katastrofala opinionssiffror och det lyckades knappt behålla sin plats i Europaparlamentet. Enkla symbolpolitiska frågor, med stort genomslag i media, har blivit en nödlösning för att behålla relevansen i politiken.
Men själva poängen med Tidöavtalet – som L skrivit under – är att städa bort symbolpolitiken. En förutsättning för avtalets överlevnad är att alla partier håller sig på mattan och följer avtalet.