I går stod det klart att parternas förhandlingar kring ny LAS inte lett till något resultat.
Varken fack eller arbetsgivare ser fram emot Januariavtalets formuleringar. Därför kan vi nog anta att förhandlingarna på något sätt återupptas.
För även om det beskrivits som i stort sett omöjligt att säga upp anställda när de en gång har fått en tillsvidareanställning, vet ju de flesta arbetsgivare att det inte är sant.
Av alla de exempel och argument jag sett från framför allt Svenskt Näringsliv, beror motståndet på att man inte orkar sätta sig in i lagen, eller att man inte har lust att förhandla.
Men kanske har ett mynt också börjat trilla ner kring vad som kommer att hända när arbetsgivaren får hela ansvaret för att argumentera och förklara en uppsägning som inte följer turordningsreglerna. Eller när man vill säga upp någon av personliga skäl utan ha några sakliga skäl.
Hittills har ju allt detta skett efter förhandlingar där båda parter tar ansvar. Och: det har fungerat. Det som inte fungerat är när det blir långa tvister som ska avgöras i domstol och där arbetsgivaren är tvingad att betala lön under hela denna tid. Eller i de fall där facket sätter sig på tvären och förhalar en uppsägning, kanske för att bevisa att de "gjort allt de kan" för sin medlem, trots att de på förhand vetat att uppsägningen var korrekt.
Men detta är undantagsfall som inte borde vara orsak för att ändra hela grunden i en lag som i stora delar fungerar.
Även om man lyckas försvaga den fackliga parten när det gäller anställningstryggheten så är dock individerna i personalen inte livegna. Märker man att en arbetsgivare använder sina anställda som utbytbara spelpjäser kan man ju välja en annan arbetsgivare.
För problemet i en snar framtid för de flesta företag (och det offentliga) kommer inte att vara att det är svårt att säga upp folk utan svårt att få tag i folk att anställa.
* * *
Det är nyttigt, fascinerande och utmattande att föra dialog med människor som är övertygade om att man är oärlig och missbrukar sin mediamakt. Jag har det senaste dygnet haft en dialog med personer i Facebook-gruppen "Nej till kalkbrytning i Klintehamn" och fått öva på detta i skarpt läge.
Jag kan inte övertyga dem om att jag inte är den de bestämt att jag är. Jag har inte ens tolkningsföreträde för mina egna göranden och låtanden. Man kommer till ett läge där man får gilla detsamma. Läget alltså.
Däremot svarar jag gärna på raka frågor och förklarar det som eventuellt är otydligt. Sakliga och konstruktiva inlägg som det nedan välkomnar jag för att föra en öppen och respektfull debatt om en viktig fråga.
Det är klart att det finns människor bakom Urbergsgruppen Klintehamn. Men i den kommunikation man har genom framför allt flygblad och de källor man hänvisar till, där finns inga namn. Man hänvisar bland annat till en hemsida (rädda klinte) som i sin tur hänvisar till en annan sida (urbergsgruppens) om man vill "läsa mer" men inte heller där finns några uppgifter om vilka "vi" är.
Det är det första jag kollar på alla sajter för att kunna värdera informationen på rätt sätt. Att vara ärlig och öppen med avsändaren är lika viktigt för en hemsida som när man skriver insändare.
Om man förväntas söka på Bolagsverket och i yttranden till domstolen för att hitta personerna bakom initiativet då vidhåller jag att man är anonym och detta helt medvetet. Om det kan man tycka olika och det är helt okej.
Vad gäller inlagor och vilken expertis Urbergsgruppen använder har jag inte haft några synpunkter. Jag är varken för eller emot stenbrytningen. Jag litar på myndigheter och domstol och anser att den verksamhet som ryms inom lagens gränser ska tilllåtas. Annars får man ändra lagen.