Regeringen har funderat på vad man kan göra för att få fler att ge blod. Man har länge sett att antalet återkommande blodgivare minskat. Under pandemin kunde man se blodbrist i stora delar av landet, inte minst här på Gotland. Kravet på att man behöver vara helt frisk då man ger blod och strul med kallelser innebar att många som ville ge blod i praktiken inte kunde. Andra kunde inte gå och donera för att man var sjuk eller ville undvika att gå dit, för att minska kontakten med andra människor under pandemin. Man kunde inte heller ta emot nya blodgivare under pandemin, vilket inneburit att man fått arbeta i kapp med att få in blod för att täcka upp det man skulle fått in annars. Förhoppningsvis kan Folkhälsomyndighetens nya utredningsuppdrag råda bot på den blodbrist som vi hittills sett.   

För att undvika fler situationer där man saknar blod i flera regioner har regeringen tagit ett beslut om att låta Folkhälsomyndigheten se över rutinerna vid blodgivning i andra länder, och se ifall det är något man kan inspireras av. Detta för att kunna sammanställa information och eventuellt ett nytt underlag till Socialstyrelsen, främst när det kommer till reglerna kring blod från män som har sex med andra män. Man vill titta på om det finns möjlighet för blodgivare att i stället bedömas individuellt, snarare än att dömas i grupp. Förhoppningsvis innebär utredningen att Socialstyrelsen får ett uppdaterat underlag vilket i bästa fall kommer leda till att fler ska kunna donera blod. 

I dagsläget behöver män som har sex med män vänta med att lämna blod i sex månader efter deras senaste sexuella kontakt, även om den kontakten var med en fast partner. Detta innebär i praktiken att homosexuella män i fast relation generellt sett inte kan donera blod, om de inte väljer att leva i celibat. Personer som i stället har heterosexuellt sex behöver endast vänta tre månader och detta bara efter sexuella kontakter som skett med en ny person. Argumentet? Risken för hiv är större bland män som har sex med män. 

Samtidigt menar socialminister Lena Hallengren att det är viktigt att alla ska kunna lita på att det donerade blodet är tryggt och säkert. Och självklart är det viktigt. Det är dock svårt att förstå hur ens sexuella läggning eller vem man väljer att ha sex med skulle påverka den aspekten. Allt blod som doneras testas alltid för hiv och andra eventuella sjukdomar. Det är ju inte heller så att det går att upptäcka hiv tidigare hos en heterosexuell person än vad det går att göra hos en homosexuell person. Så att ha olika karenstider är helt grundlöst. Det är baserat på fördomar från 80-talet och varför sjukvården inte hängt med sedan dess är helt ofattbart. 

Riksdagsledamöter för S har tidigare lagt förslag i riksdagen om att ge alla rätt att ge blod. Det visar på att det finns en vilja att ändra reglerna inom partiet. Och även om underlaget till Socialstyrelsen om individuell bedömning är ett steg i rätt riktning, så är det inte tillräckligt. I stället bör alla personer behandlas lika i processen oavsett sexuell läggning. 

I snitt använder svensk sjukvård minst en blodpåse per minut, dygnet runt. Det är mycket blod. Samtidigt kan blodet bara lagras i sex veckor och därför krävs det att man hela tiden får in nytt blod. Vanligtvis kan regioner hjälpa varandra för att täcka upp, men om det blir brist så kan det vara svårt. 

Det skulle därför gynna precis hela samhället om män som har sex med män också får bli blodgivare utan krav på längre karenstid och karenstid även vid fast partner. Allt blod behövs.