Livsmedelsproduktion är inte bara en fråga om lantbruk – det är en fråga om nationell säkerhet. Utan mat kollapsar ordningen snabbt.
Därför oroar broschyren ”Om krisen eller kriget kommer till Sveriges lantbruksföretagare”. Det är Statens veterinärmedicinska anstalt som i samarbete med lantbruksuniversitetet, några av lantbrukets egna organisationer och länsstyrelserna i Norrbotten och på Gotland ligger bakom. ”Broschyren fungerar som ett stöd på vägen till ett företag som är bättre rustat vid kris och krig”, står det i inledningen.
Men stödet är svårfunnet. Är det här nivån på våra myndigheter och lantbrukets egna experter sitter Sverige redan på pottkanten. Många av råden som ges är basala och säger sig själva. Att friska djur producerar mer, att skriva ner rörmokarens nummer eller veta att man ska ringa 112 vid en olycka är knappast kompetenshöjande. Många lantbrukare omfattas dessutom redan av kvalitetscertifieringar med krav på mer omfattande rutiner än vad broschyren föreslår.
Ännu värre är de råd som mer eller mindre vittnar om fullständig okunskap kring lantbrukets verklighet. Till exempel uppmanas lantbrukare att skaffa sig en ekonomisk buffert och att öka sin lagerhållning av diesel, utsäde och andra förnödenheter. Det är inte bara dyrt, det är ekonomiskt ohållbart för många. Svenska lantbrukare kämpar redan med dålig lönsamhet och ansträngd likviditet. En ökad lagerhållning skulle öka den ekonomiska bördan och minska konkurrenskraften – med minskad livsmedelsproduktion som följd.
Samma med rådet att säkra sin vattenförsörjning genom att borra fler brunnar eller gräva dammar. För vilka pengar då? Det är som att be hushållen hantera höga elpriser genom att betala hela nästa års förbrukning nu – en absurd och ohållbar strategi.
Tanken att lantbruk om Sverige blir avskuret från omvärlden, ska ”kunna tjäna på att ställa om produktionen för att kunna sälja varor det blir brist på” är verklighetsfrånvänd. Ska man odla sockerbetor i Norrland eller satsa på ris i Västergötland? Lantbrukets förutsättningar varierar enormt, inte bara över landet, utan mellan olika gårdar. Att plötsligt, i en kris dessutom, byta inriktning är inte möjligt.
Mängden floskler i skriften är också påtaglig. ”Genom att återgå till vissa kretsloppsanpassade metoder kan du minska beroendet av externa leverantörer och stärka gårdens beredskap”, ”fokusera ännu mer på cirkulära lösningar” och så vidare.
En robust livsmedelsproduktion byggs inte med floskler och orealistiska råd. Den byggs från grunden med god lönsamhet. Därför har vi inte råd att fortsätta bakbinda och fördyra svenskt lantbruk. En livsmedelsproduktion som kan ta oss genom en kris kräver först att sänkta skatter och att svenska särregler tas bort. Efter 29 år i EU måste svenska lantbrukare få samma spelregler som sina europeiska kollegor.