En av orsakerna till de förändringar av Lagen om anställningsskydd som Centerpartiet och näringslivsorganisationer vill se är att det påstås vara svårt att säga upp anställda. Ett påstående som inte har kunnat bevisas och som många med erfarenhet av uppsägningsförhandlingar tillbakavisar. Om påståendet hade någon form av sanningshalt borde vi väl nu i dessa kristider se mängder av arbetsgivare som protesterar på barrikaderna. Men gällande LAS är det tyst från de drabbade arbetsgivarna. I stället upprepas den erfarenhet jag själv har efter mina år som ombudsman. Arbetsgivare som med sorg i rösten berättar hur de tvingas säga upp personal som betyder mycket för dem både i firman som privat. Formellt är det mycket lätt att säga upp anställda, emotionellt är det mycket svårare.
Det som däremot är ett problem för arbetsgivare är att säga upp utan saklig grund. Något som är rätt naturligt i ett rättssamhälle. Det ska inte gå att bli av med sitt arbete, sitt levebröd utan att det på ett sakligt sätt kan förklaras.
Men en sak som arbetsgivarna påpekat håller jag med om. När en uppsägning ifrågasätts, eller ogiltigförklaras som den juridiska termen lyder, har den anställda rätt till både arbete och lön under den tid processen pågår. Något som på grund av bland annat kö till arbetsdomstolen kan innebära att arbetsgivaren tvingas betala lön under längre tid än den lagstadgade uppsägningstiden löper. Enligt Gotlands Folkblads källor är kön till Arbetsdomstolen 12 till 18 månader, vilket är på tok för långt. Om arbetsgivaren haft rätt och det funnits saklig grund innebär det en mycket högre kostnad för arbetsgivaren än om uppsägningen inte blivit ogiltigförklarad. Nu vet jag att de fackliga organisationerna ytterst sällan driver ärenden där det inte finns någon chans att vinna, men det innebär inte att problemet ska nonchaleras.
Problematiken med långa köer och höga kostnader har fått vissa arbetsgivare att avskeda den anställde direkt, istället för att säga upp. Om avskedet inte är helt utan saklig grund har den anställda inte rätt till lön under pågående tvist. På så sätt kan arbetsgivaren slippa undan de extra månadslönerna även om domstolen anser att avskedandet var ett steg för lång och en uppsägning hade varit rätt väg att gå. Om det saknats saklig grund för både avsked och uppsägning blir det i princip samma kostnad för arbetsgivaren oavsett vilken den ursprungliga uppsägningstermen var.
En annan sak som arbetsgivarorganisationerna också ansett fel är den ”prislista” som finns inskriven i LAS. Den träder i kraft när arbetsgivaren utan saklig grund och efter att Arbetsdomstolen ogiltigförklarat uppsägningen ändå väljer att göra sig av med en anställd. ”Prislistan” anger det skadestånd som arbetsgivaren ska betala till den uppsagda. Skadeståndet sträcker sig från 6 månadslöner till 24 månadslöner och beräknas utifrån anställningstid. Arbetsgivarorganisationernas kritik gäller den orättvisa som den fasta ”prislista” innebär utifrån företagets betalningsförmåga. Som jag ser det är skadeståndet inte frågan om ett straff för arbetsgivaren utan ett ersättning till den drabbade. Och jag kan inte på rak arm komma på några skadestånd som beräknas utifrån betalningsförmåga hos den som ska betala. Till skillnad från bötesstraff.
På måndag får vi veta för då kommer LAS-utredningen att offentliggöras. Av det som läckt ut finns det några saker man kan diskutera, men när det gäller det rykte som rör rätten att ogiltigförklara en uppsägning blir jag mörkrädd. Därför väntar jag till jag fått svart på vitt innan jag sågar den delen jäms med fotknölarna. För det som ryktas skulle göra arbetstagare helt rättslösa.