När Statsminister Ulf Kristersson meddelade att han värvat Dagens Industris politiska redaktör PM Nilsson till statssekreterare på Regeringskansliet såg många det som en prestigevärvning. Frågan är hur man ser på den värvningen i dag?
När PM Nilsson anställdes blev Kristersson, enligt egen utsago, informerad om den juridiska process som pågick kring Nilssons svartfiske av ål. Nilsson hade under hösten 2021 blivit tagen på bar gärning med redskap för ålfiske av ansvarig myndighet. Nilsson hade vid det tillfället blånekat till brott och påstått att redskapen var någon annans. Trots det allvarliga brottet valde Kristersson att anställa Nilsson. När Nilsson sen blev kallad till polisförhör i den brottsutredning som pågick ljög han ytterligare en gång och nekade till brott. Det är inte så konstigt att Ålefiskarns vals plötsligt blivit populär igen. PM Nilsson är ju uppenbart en ålfiskare som dragit en vals, och inte bara en gång.
När media fick nys om utredningen och tog kontakt med Nilsson valde den nyanställda statssekreteraren att kontakta polisen och erkänna brottet. Men det var så dags.
Rubrikerna lät inte vänta på sig och oppositionen tog givetvis tillvara det smashläge de fått.
Men från Statsministerns sida har kritiken mot Nilssons tjuvfiske varit ljum. Till och med nu när PM Nilsson tagit det kloka beslutet att lämna tjänsten som statssekreterare verkar Kristersson inte se problemen med Nilssons brottslighet och blånekande. I en kommentar säger Kristersson: ”Jag tycker naturligtvis att det är tråkigt att denna situation har uppstått, men jag har förståelse för hans beslut.”
Hur situationen uppstått är nu den stora frågan och det är bra att Socialdemokraternas KU-anmälan ligger kvar så den frågan kan få utredas. För vi har betydligt högre krav på landets högsta tjänstepersoner och deras vandel.
SD och deras politiker har svårt att hålla armslängds avstånd från bland annat kulturfrågor. De vill styra vilka böcker som bibliotek lånar ut, vem som läser sagor för barn och vem som är Lucia. Men när det kommer till deras egen skandalösa propagandakanal då är det armslängds avstånd som gäller.
Men när en medarbetare, om än på konsultbasis, anstiftar och finansierar Paludans koranbränning är det plötsligt viktigt att hålla armslängds avstånd.
Jag kan inte tolka det som annat än ett godkännande av koranbränning och därmed ett aktivt sabotage mot den svenska Natoansökan.
En statssekreterare vars vandel kraftig kan ifrågasättas då han utreds för artskyddsbrott och blåljuger för polisen, får Statsministerns förlåtelse samtidigt som det största samarbetspartiet håller sig på armslängds avstånd och vägrar lägga sig i när medarbetare saboterar Sveriges Natoansökan.
Ja det vi ser är absolut ett paradigmskifte i svensk politik även om det är slutvalsat för Ålefeskarn i regeringkansliet.