Det var en mycket glad och segerrusig Ulf Kristersson som mötte deltagarna på Moderaternas valvaka sent på valdagskvällen. Efter att ha tackat alla valarbetare gick han till angrepp mot den sittande regeringen. ”Den här regeringen har gjort sitt. Den borde aldrig ha tillträtt, nu ska den avgå.” I slutet av talet berättade Kristersson vad som var hans nästa steg. ”Min bestämda ambition är att nu forma en ny regering.”
För er som inte känner igen Kristerssons ord från valnatten kan jag meddela att det här är hans ord från valnatten 2018. En valnatt där han utpekade Alliansen som vinnare och inte såg några andra problem än att Socialdemokraterna inte skulle ta sitt ansvar i opposition.
Men vi vet hur det slutade. Det blev tvärtom. Efter 134 dagar återvaldes Stefan Löfven som statsminister och Moderaterna intog därefter en oansvarig ställning i opposition.
Under talet på valnatten var Kristersson också tydlig med att de rödgröna varken hade gått till val på att regera tillsamman, ville regera tillsammans eller hade något stöd i riksdagen för att bilda en regering. Ändå blev det en rödgrön regering då Centerpartiet och Liberalerna höll fast vid alliansens utfästelser att inte regera med hjälp av SD.
Ni förstår hur Januariavtalet får Kristersson att se rött. Både då och nu. Hur hårt sviken han kände sig av sina allianskamrater i C och L. Från känslan av vinnare där statsministerposten såg ut att stå klar runt hörnet, till att runda hörnet och se Stefan Löfven sitta där med Annie Lööf och Jan Björklund vid hans sida. Den taggen kommer aldrig gå ur Kristersson.
Inför valet 2022 har Kristersson satsat allt för att vinna. Till och med Moderaternas själ har sats på undantag och löften till förintelseöverlevare brutits. Nu ser vi också att de sista veckornas desperata vallöften i jakten på fler röster inte håller, trots att inget förändrats som inte kunnat förutses rätt enkelt.
Moderaternas löfte, om ett högkostnadsskydd för el på plats senast 1 november, ser inte ut att bli verklighet. Orsaken är att regeringsförhandlingarna inte kommer att vara klara tillräckligt snabbt, något som inte borde komma som någon överraskning för Kristersson. Även om väljarna fått höra att de högernationalistiska partierna var överens om det mesta, ser vi nu hur förhandlingarna drar ut på tiden.
Men även de som tagit vallöftet om sänkta bränslepriser på allvar lär få sig en chock när priset för bensin och diesel höjs 1 oktober. Allt enligt den överenskommelse som riksdagspartierna var helt överens om i våras och som därmed borde ha funnits med i Kristerssons beräkning.
Kristersson lyckades vinna tillräckligt med väljare med sina tveksamma vallöften och nu är han där igen. Nära den så hårt eftertraktade maktpositionen.
Den här gången är statsministerposten till och med än närmare än 2018, men det återstår en liten men inte obetydlig detalj. Att den här gången få med sina samarbetspartier på tåget. Ett nytt misslyckande och Kristerssons politiska karriär är över. Han skulle då bli den första statsministern i landet som förlorat två val i rad som han, med viss rätt, själv ansett sig vinna.
Det är med det här i åtanke som vi ska se på de förhandlingar som nu pågår. Det är en mycket svår balansgång Kristersson nu har att utöva när så pass skilda viljor, som L och SD har, ska jämkas samman.
Under den första slutna omröstningen som gjordes, när riksdagen skulle välja andra vice talman, fick vi bevis för hur bräckligt Kristerssons stöd är då flera ledamöter från gick partilinjen. Ett enda snedsteg och Kristersson underlag försvinner.
Där står Kristersson och balansera på slak lina över en ravin, medan liberaler och sverigedemokrater rycker i repet för att få honom över på sin sida. Men för att överleva politisk måste han hålla sig kvar mitt ute på linan.