Att Ulf Kristerssons regering inte bryr sig om barns rättigheter är ingen nyhet. När diskussioner om Barnkonventionen skulle bli nationell lag hävdade man att barn i Sverige redan har för många rättigheter.
Nu presenterar regeringen sina nya satsningar och fortsätter på sin linje om tuffa tag. Skattesänkningar för höginkomsttagare, avskrivna studielån för poliser och avsaknaden av åtgärder för barn visar var de egentligen står.
I en intervju ifrågasätter Magdalena Andersson varför Kristersson väljer att göra skattesänkningar för de allra rikaste i stället för att stötta barnfamiljer som har haft det allra svårast under dessa ekonomiska tider.
Kritiken från Andersson är inte bara rimlig, utan den väcker också frågor om Kristerssons värderingar. Det handlar om en humanistisk synvinkel. Något som Kristersson uppenbarligen saknar.
Kristersson vill dessutom fortsätta med hårda tag mot kriminalitet, genom att avskriva polisers studielån. Genom att det ska finnas fler poliser till hands så ska man bekämpa den brottslighet som finns.
Det är bra att samhällsviktiga yrken får sina studielån avskrivna. Det är dyrt att studera och att betala av studielån i flera decennier avskräcker nog många från att välja att studera. Men varför börja med poliser?
Vården som exempelvis går på knäna och är i desperat behov av personal jämt hade varit det självklarare valet. Det hela är en del av Kristerssons tuffa tag mot kriminaliteten. Men han glömmer bort att kriminella vuxna börjar med barn som har det dåligt.
Det är tydligt att Kristersson struntar i att personer dras in i kriminalitet. Ingen föds som kriminell, men ändå vill han inte införa preventiva åtgärder.
Att satsa på skolan, sociala insatser, se till så att barnfamiljer har råd med mat på bordet är exempel på åtgärder som skulle motverka att barn ens rekryteras in i gängen från första början. Många barn rekryteras in i gängen för att de lockas av stora summor pengar – något deras föräldrar inte har.
Varför väljer Kristersson inte att satsa på dessa i stället?
Det är viktigare för honom att säkerställa att höginkomsttagare som redan har det bra, får det bättre.
Tankarna förs till de trötta män och kvinnor på bussen som jobbat dubbelskift och är på väg hem sent på kvällen till sina familjer som de på grund av höga räntor och hög inflation knappt har råd att köpa mat till längre. Till de föräldrar som inte är hemma – då de behöver jobba dag ut och dag in för att få ekonomin att gå runt. Det märks att Kristersson aldrig upplevt det. Eller knappt lyssnat på barnfamiljer som har det så.
Kristerssons syn på barns rättigheter lyser igenom. Både i höstbudgeten och under hela mandatperioden hittills. Inga av hans politiska insatser har haft barnfamiljer i åtanke. Och det hela började med att han inte ville att Barnkonventionen skulle bli lag, för att han inte vill säkerställa barns rättigheter. Det har lyst igenom hela tiden.