Tisdag var Moderaternas dag i mediernas partivecka i avsaknad av Almedalsveckan. Eller rättare sagt Ulf Kristerssons dag. Han gick mellan studior och intervjuer.
Han visste inte på vilken stol han skulle sitta, så han satt på två. Det var så i nästan allt i intervjuerna.
Han var kritisk mot regeringen för att den inte hade fattat fler och tydligare beslut i coronakrisen. Regeringen hade ju bett om att få lagstifta på ett snabbt sätt, men inte använt möjligheten.
Å andra sidan fanns förståelse för regeringens agerande att låta myndigheterna, främst Folkhälsomyndigheten, sköta verksamheten. I Sverige är det ju så, vi har ju inte ministerstyre.
Å ena sidan borde det ha testats mer och snabbare enligt M-ledaren. Ja, det borde ske nu, och smittspårning borde göras. Å andra sidan svarade Kristersson undvikande om att nästan alla regioner har Moderaterna i sina styren och det är de som ska genomföra testning.
Överlag om coronan faller inte Kristersson in i den hårda kritik SD och KD visat prov på. Å andra sidan är Kristersson och hans parti inte nöjda med regeringens agerande. En mellanposition hamnar M och dess partiledare i därmed.
På andra områden sitter Kristersson också på två stolar. Han vill ha en borgerlig politik och regera med borgerliga partier, uttalade han. Samtidigt går han inte till val med alliansen som förr i några val. Och han kan nu tänka sig ha budgetsamarbete med SD.
Att tala om ett block med M, KD och SD är rimligt i ljuset av Kristerssons tänkta budgetsamverkan mellan de tre partierna. Men Kristersson vill ju samregera med borgerliga partier, till vilka utöver hans eget och KD även C och L hör.
Frågan uppstår då: Kan C och L acceptera en budgetsamverkan med SD? Nej. Det var ju därför C och L en tid efter valet 2018 accepterade en regering ledd av S-ledaren Stefan Löfven med ett januariavtal som grund.
Med Kristersson vid regeringsmakten kommer Åkesson till makten, i meningen att SD kan ställa krav för att stödja M-ledda regeringen och dess budgetar.
Nu hoppas M på en migrationspolitisk uppgörelse med S om en restriktiv migrationspolitik. Hur det går med regeringen och MP anser Kristersson inte är hans sak. Kanske hoppas Kristersson på ett migrationsbeslut i linje med M-politiken nu (restriktiv) och en regeringskris. Han är då både saklig och osaklig.
Förr då regeringen varit splittrad i en fråga så ett litet parti blockerat ett beslut, som fyraprocentiga MP nu, har det lösts med beslut i riksdagen. Det exempel som nämns är partnerskapslagen som röstades igenom i juni 1994 i riksdagen.
Lilla KD på sju procent i den borgerliga fyrpartiregeringen var emot. Det var även en del ledamöter i andra partier också. Med rösterna 171 mot 141 i riksdagen antogs lagen om registrerat partnerskap och homosexuella sambor.
I frågan om migrationspolitiken återstår att se hur det blir. Både M och S har intresse av att klara av frågan om ny lagstiftning på området innan valet 2022. I en regering ledd av M skulle C, som del i regeringen eller underlag i riksdagen, få samma roll som MP nu med en mer generös migrationspolitik än det stora regeringspartiet, stå för större invandring.
Kristerssons partiledarskap står och faller antagligen med om han lyckas föra sitt parti till regeringsmakten senast 2022. Misslyckans han dras stolen, eller stolarna, under honom undan. Så brukar det gå för M-ledare som inte lyckas.