Under sitt Almedalstal under måndag förmiddag visade Moderaternas partiledare Ulf Kristersson sitt sanna jag och var han egentligen står rent politiskt. Med ett tal som kantades av Trump-retorik och smutskastning blir det tydligt vilka han kommer bry sig om ifall han vinner valet i höst. Och lika ofattbart som det är att Moderaterna är störst parti hos unga väljare, är också hans dubbla budskap.
Då Kristersson berättar om hur ”verkligheten” ser ut i Sverige och hur han knackat dörr för att ta reda på vad svenska folket egentligen vill med politiken, känns det hela otillförlitligt. Det är svårt att tro att Kristersson någonsin knackat dörr i hela sitt liv under en valrörelse, där han står med en personlig paraplyhållare samtidigt som publiken står i regnet. ”Jag klarar mig rätt bra”, utbrister han som en kommentar på regnet. Och det är talande för Moderaternas politik.
Så länge han och andra höginkomsttagare klarar sig rätt bra, fungerar deras politik. Att då tala om att motverka segregationen medan hela talet är polariserande är otroligt provocerande. Han pratar om skola och sjukvård och hur den behöver bli bättre samtidigt som det är hans parti som ligger till grund för de sönderprivatiserade skolor och äldreboenden som inte fungerar. Att Kristersson tillsammans med partiet som är där och stöttar honom inte ser ironin i situationen gör det hela ännu värre.
Inte minst pratar Kristersson om barnen i Sverige. Hur barnen i Sverige inte ska kvoteras in, hur det är viktigt att barn ser sina föräldrar går till jobbet och att vi säkerställer trygghet för barn. Han välkomnar också den nya lagstiftningen Lex Lilla Hjärtat. Det hela ger en underlig känsla, då det inte alls var längesedan som Moderaterna aktivt arbetade för att stoppa Barnkonventionen från att bli lag. Barn har nog med rättigheter i Sverige ändå ansåg en del moderater. Och det försvårar att kunna straffa unga personer, påpekade andra.
Det märks att Kristersson är i opposition, då inga nya egna idéer presenteras utan i stället väljer han att ägna majoriteten av tiden åt att smutskasta både regeringen, som han ett flertal gånger kallar för ”spretig vänsterkartell” och även slänga en känga mot oss ledarskribenter. Det som han tydligt vill är att sänka skatterna, vilket inte är någonting nytt. I stället för att presentera egna reformer var ”Nu ordnar vi upp Sverige!” det återkommande temat och det hela gav väldigt starka ”Make America Great Again”-vibbar.
Det märkligaste i Kristerssons tal var nog hyllningen till Sverigedemokraterna och hur deras hårda migrationspolitik var beundransvärd. Det var inte många timmar tidigare som han sagt att en regeringsbildning inte kommer ske med SD, då man inte är överens i många frågor. Men retoriken som Kristersson använde under sitt Almedalstal känns igen från SD då han pratar om hur utrikesfödda står för största kostnaderna och att dessa minskar om de arbetar i samma utsträckning som inrikesfödda.
Kristersson vill vara stenhård mot bidragsfusket och poängterar att det kommer kräva oglamoröst arbete. Det känns olustigt att en man som inte ens kan tänka sig stå i regnet i en kvart nu kan tänka sig göra grovjobbet.
Samtidigt så har inte Kristersson frågat sig själv vad som gör att utanförskap finns? Dåliga arbetsvillkor, rasism på arbetsmarknaden, system som tillåter att vinster tas ut på bekostnad av kvalitén på utbildning och äldreomsorg är bara några av de skäl som Kristersson struntar i att reflektera över.
Men, det är ju trots allt inte de personer som drabbas av utanförskap som Kristerssons politik vill nå. Det är personer som trots regn precis som han "klarar sig rätt bra ändå".