Diskrimineringsombudsmannen, DO, kritiserar ett företag efter att en man nekades en tjänst som trygghetsvärd i Stockholms kollektivtrafik. Inför den intervju mannen var kallad till meddelade han att han med hänvisning till sin muslimska tro inte tar främmande kvinnor i hand. Rekryteraren avbokade då intervjun.
Mannen anmälde det hela till DO. Han menade att jobbet som trygghetsvärd sällan kräver fysisk kontakt, och att han i de akuta situationer det kan tänkas behövas inte har några problem med det, oavsett om det är en man eller kvinna.
Företaget hävdade tvärtemot att en trygghetsvärd ofta ställs inför situationer där fysisk kontakt är nödvändigt. Det hänvisade också till sin neutralitetspolicy, där vägran att handhälsa ses som en förbjuden religiös manifestation.
DO ger frapperande nog mannen rätt. ”Beröring är något som inte alla människor är bekväma med och det finns ingen anledning att insistera på just handskakning eftersom det finns andra sätt att hälsa respektfullt på som inte involverar fysisk kontakt”, skriver DO i sitt beslut.
Det är sant att det finns människor som inte är bekväma med att skaka hand, och ibland får vi acceptera det. Om någon lider av, låt säga, svår bacillskräck och konsekvent avstår från att hälsa – oavsett kön – är det något omgivningen får godta.
Men den personen får också acceptera att dennes sjukdom begränsar karriärmöjligheterna. Det går inte att arbeta med människor. Det är ett avsteg från normerna, och man får leva med konsekvenserna.
Däremot är det något helt annat när man väljer att hälsa på vissa – män – men inte på andra – kvinnor. Det är en ojämlikhet vi inte kan acceptera. Det går inte att gömma sig bakom påståenden om inte bekväm med beröring eller religionsfrihet, och låtsas att det inte handlar om en ideologisk markering. För oavsett vad mannen och DO hävdar det ett ideologiskt ställningstagande att behandla män och kvinnor olika.
Ett illustrativt sätt att tydliggöra det skeva är att vända på rollerna. Hur hade mannen reagerat om någon kände sig obekväm vid att röra honom och inte ville hälsa för att han är muslim? Hade han tyst accepterat det som en personlig övertygelse? Troligen inte.
Det finns yrken där vi kan tillåta avvikande uppfattningar och rädslor, och där kontakten med andra människor är begränsad. Men trygghetsvärd i kollektivtrafiken är inte ett av dem. Där måste alla kunna känna att de bemöts med samma respekt – oavsett kön.
Därför är DO:s beslut problematiskt. Om vi börjar tumma på arbetsgivares rätt att ställa grundläggande krav på lika bemötande och respekt för alla hamnar vi på ett sluttande plan. Att hälsa på varandra är inte bara en formell gest – det är en symbol för jämlikhet. Den jämlikheten får vi inte kompromissa med. DO skulle väl motarbeta diskriminering, inte främja den?