Krönika
En stor andel av de konservativa väljarna tröttnade på pajaskonserna i Tories, och lade sina röster på Nigel Farages nya parti Reform UK. Till skillnad från det intryck man fått genom den svenska nyhetsrapporteringen är Labours valseger inte konsekvensen av någon vänstervåg i väljarkåren, utan en effekt av det brittiska valsystemets utformning i kombination med att högern numera är splittrad på två partier.
Ett av de områden där den nya vänsterregeringen avser göra skillnad är kulturpolitiken. “Eran av kulturkrig är över” deklarerade den nya kulturministern Lisa Nandy i sitt första tal, och applåderades av den samlade vänstern. i Storbritannien. Konservativa och andra som ogärna ser att den offentligt finansierade kulturen politiseras hade dock skäl att vara skeptiska. Trots att Nandy i sitt tal ville framställa sig själv som en enande kraft som står över fåniga konflikter som kulturkrig, så har hon själv i många år agerat som en av den brittiska vänstersidans polariserande kulturkrigare.
Själva begreppet används ofta just på detta sätt, av de som själv med liv och lust hängivit sig åt att göra kulturlivet till ett ideologiskt slagfält, för att avfärda dem som motsätter sig detta. Den som protesterar mot de ideologiska framryckningarna från vänster kallas nedsättande för “kulturkrigare”, så att de som skapat politiseringen ska framstå som neutrala.
Den tidigare toryregeringen, i dess olika skepnader, gjorde försök att rulla tillbaka en del av de mest destruktiva konsekvenserna av många års kulturkrig från vänster. Det är dessa försök som Lisa Nandy syftade på i sitt första tal som kulturminister. Att eran av kulturkrig är över ska alltså tolkas som att hon hoppas på att hennes egen sida ska få stå oemotsagd.
I själva verket är denna typ av förnekande av kulturkriget från vänster, ett av vänstersidans skarpaste vapen. På så sätt kan de som skapat polariseringen och politiseringen framställa sig själva som under attack, så snart deras radikala agenda kritiseras. Det fungerar eftersom medierna så gott som aldrig ifrågasätter verklighetsbeskrivningen.
I Sveriges Radios rapportering om den nya Labourregeringen problematiserades ingenting av detta, utan Nandys narrativ svaldes med hull och hår, samt underbyggdes genom referat av vänstertidningen The Guardians panegyriska kommentar till talet. Någon kritiker av den nya radikala kulturministerns försök att framställa sig som för fin för kulturkrig gavs inte utrymme. På så sätt förstärkte även svenska statsmedia bilden av att kulturkrig endast är något som uppstår när förstockade konservativa har mage att motsätta sig att deras skattepengar används till att torgföra radikala ståndpunkter.
Det återstår förstås ännu att se om Lisa Nandy som kulturminister kommer att genomgå en total personlighetsförändring och bli den samlande kraft som hon gjorde anspråk på i sitt tal. Men tills motsatsen har bevisats finns skäl att vara skeptisk.