I och för sig belönades inte den som sedan några år haft dialog som sitt signum, Lars Thomsson (C). Genom sina veckorapporter fick man en bra bild av det arbete som han la ner som riksdagsledamot.
Oavsett att han fick lämna uppdraget i riksdagen så var det ett viktigt och pedagogiskt grepp för att mota det trötta politikerförakt som tar sin utgångspunkt i att politiker sitter och rullar tummar och cashar in lön och arvode.
Alla har inte sitt rätta element i att berätta framför kameran, men det finns många andra sätt.
Hanna Westerén berättar återkommande om sitt arbete genom krönikor på Gotlands Folkblad. Gott så även om man sällan får en bild av hennes personliga engagemang i olika sakfrågor.
Jesper Skalberg Karlsson (M) håller på att skola in sig i riksdagen så här finns anledning att vila på recensionerna. Vi får hoppas på en öppen och regelbunden dialog på något sätt.
Alla lokala politiker har dock väldigt mycket mer att göra på dialogfronten. Jag brukar tjata om vikten av att lyfta fram partiernas lokala arbete på en bredare front och det tänker jag fortsätta med tills jag ser nån förändring.
Inte för att alla måste göra som jag vill (tyvärr) utan för att det skulle stärka Gotlands demokratiska samtal och höja kunskapsläget i allmänhet. Kunde man mellan valen notera en bråkdel av den iver till dialog som märks inför val, skulle mycket vara vunnet. Veckorna innan valet såg vi insändare i drivor med politisk avsändare, nu får GT knappt ihop en sida om dagen och politikerna lyser helt med sin frånvaro.
Och varför har inte partierna lokalt talespersoner i större utsträckning? Varför måste det alltid vara nämndordföranden eller regionråd (både ledningens och oppositionens) som syns och hörs? Hur många vet vem som är Sverigedemokraternas "talesperson" för den lokala vården? Eller Socialdemokraternas "talesperson" i miljö- och byggfrågor?
Hur mycket vet man rent allmänt om vilka frågor som är aktuella i de olika nämnderna inför beslut? För inte så länge sedan var politikerna bortskämda med tidningarna och radions refererande både inför och efter nämnderna sammanträtt. I dag är sådan ren returinformation till stor del borta, på gott och ont.
Men politikerna har i dag också helt andra möjligheter att själva styra sin kommunikation. Häri ligger till exempel mycket av SD:s framgångar, även om ingen utanför SD:s skara tar deras "nyhetskanaler" på allvar, når de ut till dem de vill för att sätta den bild de vill. (Vill i detta sammanhang tipsa om "30 minuter" i SVT med Sverigedemokraternas Dick Erixon). SD avsätter också hur mycket tid som helst åt att vara aktiva i sociala medier.
Det finns mycket att säga om taktik och retorik i partiets kommunikation men deras engagemang för att nå sina väljare och sympatisörer är värt att lära av.
Den viktigaste faktorn för att nå fram, oavsett om man skriver en insändare, spelar in en film, eller kommunicerar på sociala medier är att göra det utifrån sig själv. Att bara föra fram politiska program och förslag utan att färga dem med sitt eget engagemang tror jag intresserar få. Jag menar inte att man måste vara personlig i bemärkelsen privat, men berätta och förklara utifrån ett perspektiv som bottnar i ens egen person.