En gång gick jag en kurs där syftet var att hitta och utveckla sina sinnen. En läxa bestod av att vi skulle använda sinnena tvärtemot jämfört med hur vi brukar. Vi skulle lyssna på en smak, smaka på ett ljud. Känna en bild och se en känsla.
Lite för flummigt för min smak, jag förklarade att jag fattat poängen utan att göra själva läxan. Vilket bevisade att jag inte alls fattat någon poäng.
Kanske behöver vi mer av denna flummighet än den besatthet med vilken vi verkar jobba för att slippa använda våra sinnen.
Helst ska vi slippa känna jobbiga känslor. Jobbiga känslor är farligt. Stress har blivit synonymt med fara. Även härliga känslor ska filtreras.
På konserter ser man människor se det som händer genom mobilens skärm medan de filmar istället för att vara där och då och uppleva den direkt.
Det är så mycket med vår moderna tid som gör att man inser att väldigt mycket kommer att gå förlorat. Ingen kommer att kunna skriva böcker utifrån historiska brevsamlingar eller anteckningar.
Ingen lämnar in ett gäng usb-minnen till landsarkiven för att bevara en tidsepok i en förening, eller en persons samlade dokumentation. Skulle nån göra det skulle de sannolikt ändå vara värdelösa om x antal år när tekniken är en helt annan.
Få gör fotoböcker, även våra bilder samlas i en dator eller en telefon. En inloggning försvinner och därmed även alla bilder och minnen.
Digitaliseringen har lett till en enorm förenkling och effektivitet i vår vardag men den samlar inga skatter till dem som kommer att efter att förlora sig i.
En intressant artikel i tidningen Vi tar upp mycket av detta under rubriken "Hur dum kan en människa bli?". Där resonerar psykiatern Anders Hansen och fysikern Ulf Danielsson kring det faktum att vi människor inte har blivit smartare de senaste 200 000 åren, snarare tvärtom.
Det är en fråga som oroar mig. Inte för vår skull, vi som lever nu, mänsklig evolution (eller motsatsen) går som bekant inte snabbt. Men för mänskligheten på sikt.
200 000 år är den tid människan funnits på planeten. En planet som bildades för cirka 4,5 miljarder år sedan. Med det perspektivet fattar man att mänskligheten bara är en parentes i det stora hela.
Våra kroppar fungerar fortfarande i stort sett på samma sätt som då, som om varje dag är en kamp för överlevnad. På det sättet har vi inte heller blivit smartare.
För att överleva på savannen behövde man en flock, vara ständigt beredd på att nån kunde äta upp en, eller att man inte skulle hitta tillräckligt med mat så när det finns mat åt man.
Men för den långsiktiga utvecklingen av mänskligheten krävs att vi ständigt lär oss nya saker, uppfinner sånt som på olika sätt gör livet enklare eller roligare. För den delen en hel del onödiga saker också.
För att kunna uppfinna saker, nå nya landvinningar inom olika områden krävs att våra hjärnor och vår förmåga att tänka ut saker tränas och utvecklas. Men sedan 1990-talet har den genomsnittliga intelligenskvoten i Skandinavien sjunkit.
Smarta människor kommer förhoppningsvis alltid att finnas, men vad händer med det stora flertalet av oss, på sikt alltså, när vi inte längre behöver anstränga oss för att förstå eller minnas saker och sammanhang. Det finns alltid genvägar, fakta och slutsatser kan man få utan ansträngning genom en sökning på nätet.
Det finns egentligen ingen poäng eller slutsats för detta resonemang, mer än att vi måste fortsätta fokusera på att lära oss saker, söka ny kunskap och träna hjärnan lika mycket som kroppen.
Inte minst för att minska klyftan mellan dem som har kunskap mer gratis och dem som kan bli lika "smarta" genom att vetenskapen görs tillgänglig för alla i skolan.