Utredningen om förbud mot kusinäktenskap har nyligen presenterats för regeringen. Utredaren föreslår ett förbud mot kusinäktenskap och äktenskap med andra nära släktingar, ett förbud mot att erkänna utländska äktenskap med kusiner och att dispensmöjligheten för att halv- och adoptivsyskon ska kunna ingå äktenskap tas bort.
Just kusinäktenskap har spelat en roll i flera av de mer kända hedersmorden i Sverige. Bland annat Pela Atroshi och Fadime Şahindal, som gett namn till föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime (GAPF), var båda lovade till sina kusiner. Och blev mördade av familjemedlemmar för att de ville leva sina liv på sina egna premisser.
Anledningarna till att kusinäktenskap spelar så viktig roll i denna kontext är många, såväl historiska som kulturella och ekonomiska. Men det handlar först och främst om social kontroll. Det är ett sätt för att både isolera familjen och stärka lojaliteten bland de egna leden. En kvinna som gifts bort till sin kusin kan inte söka hjälp ens hos den egna familjen, eftersom det även är brudgummens släkt. Av liknande skäl har kusinäktenskap varit förekommande i kriminella kontexter, bland annat i den italienska maffian.
Det har av vissa debattörer hävdats att förslagen vore ett intrång på den personliga integriteten, att det här är en fråga om att man borde få älska den man vill. Men då har man inte förstått att kusinäktenskap, arrangerade sådana, inte är en marginell företeelse i stora delar av världen. Det är systematiskt utövat. Tidigare studier har exempelvis uppskattat att mellan 30 och 40 procent av äktenskapen i Syrien och Irak är mellan släktingar. Situationen är likartad i flera länder i Mellanöstern och Afrika. Länder från vilka många migrerat till Sverige, varför det nu även förekommer här.
Det handlar alltså inte om kärlek i första hand, utan det är en fråga om implicita eller explicita krav. Hotet av att tvingas ingå i ett sådant äktenskap är ett mycket allvarligare intrång på individers integritet än ett förbud har potential att vara.
Det man kan kritisera utredningen för är att den inte går tillräckligt långt. Att inte erkänna kusinäktenskap är utmärkt, men samliv mellan kusiner bör också kriminaliseras enligt samma logik som vi redan straffar samlag mellan syskon. Par som gifter sig utomlands bör även uppmanas att lämna DNA-prov för att säkerställa att det inte rör sig om ett äktenskap inom släkten. Både för att motverka hedersproblem, men också för att informera om de biologiska risker som man utsätter eventuella barn för vid incestuösa familjebildningar.
Utöver att förbjuda kusinäktenskap så finns också ett förbud mot oskuldskontroller och tvångs- och månggifte på regeringens bord. Tillsammans utgör förslagen en bra början i kampen mot hederskulturen. Men det kommer sannolikt vara en väg kvar att gå för att alla ska veta och känna att rätten att välja sin livspartner är sin egen, inte familjens.