Michelle Obama chockerade nyligen världen genom att erkänna att då Barack Obamas politiska karriär tog fart utspelade sig de värsta åren i deras äktenskap. Uppdelningen av ansvaret för barn och hem höll på att förstöra deras relation. I en intervju berättar hon att inte tålde honom på tio år. Och det är nog många som känner igen sig. Inte minst efter julhelgen.
Barack och Michelle Obama har ofta setts som någon slags måttstock för äkta kärlek. De skojar, stöttar varandra och dansar. De är naturligt gulliga med varandra på något sätt. Det har gjort att de ses som mer folkliga än andra presidentpar. Att Michelle dessutom själv är jurist och valt att stötta Barack under hans tid som president har setts som otroligt fint. Som äkta kärlek. Men i efterhand har Michelle berättat om hur det egentligen ligger till. Att hon fått ta majoriteten av ansvaret för barnen under tio års tid och att livet har känts orättvist. På något sätt är det befriande att hon berättar detta, då paret utåt sett varit så otroligt lyckliga. Men samtidigt belyser det en viktig fråga för samtiden – hur ojämn fördelningen av det obetalda hem- och omsorgsarbetet fortfarande är.
Enligt statistik från SCB ägnar kvinnor i genomsnitt 19 minuter per dygn åt omsorg om barnen, medan männen lägger motsvarande tio minuter. Män är också hemifrån i större utsträckning än kvinnor. Trots att kvinnor förväntas arbeta åtta timmar, precis som en man gör, tar kvinnor generellt sett största ansvaret hemma. Man fixar och donar. Inte minst under jul och nyår. Då är det oftast kvinnan som står i köket, griljerar skinkan, köper julklappar, kokar knäck och pyntar. Och inför nyårsafton är det hon som skickar ut inbjudan och planerar en fin trerättersmiddag.
Mycket av hem- och omsorgsarbetet går att fördela lika – genom att man har varsin vecka där man tar hand om allt praktiskt exempelvis. Eller bara genom att kartlägga och fördela om. Men, mycket av arbetet är svårare att fördela - det osynliga, emotionella arbetet. Det vill säga att komma ihåg viktiga datum, komma ihåg gympapåsen eller ta beslut kring middagen och planera i huvudet vad man behöver handla. Det blir svårare i och med att inte syns på samma sätt och det uppmärksammas inte.
Trots att många kvinnor har flera års erfarenhet av projektledning från hemmet, är det ingenting som räknas som meriterande på en arbetsplats. Arbetet görs därför helt utan någon belöning. Förlegade strukturer ligger delvis bakom varför det blivit så här. Och konsekvensen blir att kvinnor i större utsträckning än män saknar den återhämtning de behöver och riskerar utbrändhet. Sjukskrivning för just utbrändhet ökar också bland kvinnor. Det är en oroväckande utveckling. Samtidigt har vi en regering som vill lägga ned Jämställdhetsmyndigheten. Den myndighet som jobbar allra mest med att kartlägga det emotionella arbetet och ta fram arbetssätt för att öka jämställdheten mellan män och kvinnor. Det hela är kontraproduktivt.
Ska vi jämna ut arbetet mellan män och kvinnor behöver både regeringen och individer växla upp. Vi kan inte förvänta oss jämställdhet endast för att vi anser oss själva vara ett jämställt land, utan det är något vi behöver arbeta aktivt för. Regeringen behöver säkerställa bland annat att lönegapet jämnas ut och att män tar ut större del av föräldraledigheten. Män behöver också ta sitt ansvar och rannsaka sig själva. Om inte, så kommer vi ha ett samhälle av kvinnor som Michelle Obama. Högt utbildade kvinnor som tar störst ansvar för barnen och som inte tål sina män. Även om de är president över världens mäktigaste land.