Mycket har hänt sedan dess, men kvinnors rättigheter är fortfarande ett ämne värt att beröra. För faktum är, trots de senaste årens ständiga jämställdhetsdebatt, att kvinnors utrymme i samhället fortfarande inte är det samma som mäns.
Inför internationella kvinnodagen ställdes en fråga i ett forum för kvinnor på sociala medier; Vad får du som kvinna lov att acceptera, som en man aldrig skulle behöva ta? Svaren trillade in i överflöd.
Att behöva ges utrymme i ett samtal eller att bli talad för. Att få kritik för att inte vara rak och tydlig, eller få kritik för när man är det eftersom det anses ”okvinnligt”. Att öppet få synpunkter på sitt utseende och sina kläder. Att inte få lov att delta under ”manliga aktiviteter” eller få lov att utföra ”manliga sysslor”. Att bli kallad lättkränkt, känslig och sur. Det kanske kan anses vara småsaker som kvinnor får lov att hantera i sin vardag, men det finns värre exempel.
Under 2018 mördades 22 svenska kvinnor av sina partners, vilket motsvarar 67 procent av allt dödligt våld mot kvinnor. Den motsvarande statistiken för män visar att fem procent av de totala dödsfallen sker inom ramarna för en parrelation. Kvinnor blir dessutom i större utsträckning utsatta för brott med sexuell karaktär och är överrepresenterade som offer i våldtäktsstatistiken.
Självklart finns det regioner i världen där situationen är värre än i Sverige. Världsvitt saknar till exempel miljontals unga flickor tillgång till utbildning, eftersom pojkars framtid prioriteras högre. En högre andel kvinnor blir dessutom utsatta för dödligt våld och sexuella övergrepp än här.
Att det är värre någon annan stans, rättfärdigar dock inte att kvinnor blir utsatta även här. Statistiken, forskningen och de personliga upplevelserna talar sitt tydliga språk. Det borde inte gå att avfärda att män inskränker kvinnors rättigheter och frihet även i Sverige. Ändå sker det, överallt, hela tiden.
Ironiskt nog kommer jag säkerligen att anses vara lättkränkt eftersom jag valt att ta upp ämnet. Mina åsikter, min upplevelse av problematiken och min ilska gentemot de strukturer som hämmar mitt liv som kvinna kommer av vissa att viftas bort som en överreaktion. Kritiken kommer komma så väl från män som från andra kvinnor, men det gör ingenting.
För vad kritikerna inte förstått, är att jag inte har några problem med att uppfattas som lättkränkt i det här fallet. Snarare tar jag det som ett bevis på att min poäng landat helt rätt. Varken jag eller någon annan kvinna ska nämligen behöva acceptera den orättvisa vi systematiskt blir utsatta för. Inte ens de kvinnor som inte delar min syn på problematiken.