Det har blivit allt vanligare att kvinnor sätter ihop en mapp som är ämnad åt polisen ifall de skulle försvinna. En mapp som innehåller information som ska göra polisens arbete lättare. Men hur mycket ska man behöva ta sitt framtida, eventuella försvinnande i egna händer egentligen?
Hundratals videor om hur man sätter ihop sin ”In case I go missing”-mapp cirkulerar online. En mapp som ska innehålla ALLT som polisen kan tänkas vara intresserad av att veta ifall man skulle försvinna. Inspirerad av true crime-dokumentärer sätter man ihop information som polisen ofta saknar för att kunna lösa ens försvinnande snabbare. Man ger endast en person (ofta en förälder) information om var i ens hem mappen ligger. Fingeravtryck, bilder på eventuella ärr och tatueringar, lösenord och bankutdrag, en lista på ställen där man kan tänkas ha setts senast, är sådant som inkluderas i mappen. Det hela känns lite överdrivet. Och till sist lägger man till en lista på personer (ofta män) som varit hotfulla eller som kan tänkas ligga bakom ens försvinnande. Utskrivna hot- och hatmejl, listor över dejter som har gått dåligt och ex som skulle kunna tänkas vara hämndlystna inkluderas också. Skrattet fastnar plötsligt i halsen. Det känns inte lika överdrivet längre.
Att kvinnor ens överhuvudtaget ska behöva fundera på sådant här, innan det händer är ofattbart. Många kanske tänker att man är paranoid, men sanningen är den att det finns en mening i det hela. Under perioden 1951–2018 försvann 196 kvinnor som idag räknas som ouppklarade fall. Hade de haft en mapp med information för att hjälpa polisen, hade det kanske varit lättare att hitta dem.
Många kvinnor som hittats döda har inte sällan bett om hjälp av myndigheter innan mordet sker. Ofta anmäler de en man för att han är våldsam eller hotfull, men de tas inte på allvar. Flertalet kvinnor ansöker också om kontaktförbud, men får inte gehör. Detsamma gäller kvinnor och barn som har skyddade boenden, där adresser alltför enkelt lämnas ut till förövare. I en kartläggning som Aftonbladet gjort har de tittat på 325 kvinnor som dödats av män – som de ofta haft en relation med. Det framkommer att i de fall där kvinnan först anmälts försvunnen och sedan hittats död, har mördaren ofta låtsats hjälpa till i letandet.
Intressant nog, så har män lägre förtroende för rättssystemet än vad kvinnor har. Dock har utrikes födda kvinnor lägst förtroende. Även om man har förtroende för polisen och andra delar av rättsväsendet så visar behovet av en mapp att man kanske inte borde lita på systemet till hundra procent. De många kvinnor som gjort en anmälan och sedan försvunnit eller mördats visar också på att det finns brister.
Kvinnor ska hur som helst inte behöva ta sina rättsfall i sina egna händer och oavsett vem som vinner valet i höst, så behöver arbetet för kvinnor förstärkas. Det är hög tid att lyssna på deras varningar. Vi ska inte behöva samla ihop våra tand- och fingeravtryck på egen hand för att få hjälp.