"Har du mens eller?". PMS-monster. Klimakteriekärring.
Det är liksom mäns rätt att skämta öppet om dessa saker medan det är tabu för kvinnor att prata om vad det faktiskt handlar om. Då är det inte ett dugg roligt längre, utan äckligt, pinsamt och privat.
Konsekvensen blir att väldigt många kvinnor blir ganska överrumplade när de själva kommer in i den tid då ens förmåga att föda barn minskar. Förklimakteriet, kvinnas golgatavandring mot menopaus.
Man förväntar sig lite dåligt humör och svettningar i samband med att mensen tunnas ut för att till slut helt upphöra.
Man får störtblödningar, järnbrist, övervikt, olidlig trötthet, depression och en process som kan vara i över tio år.
Somliga märker knappt av klimakteriet men för många är det en tid som påverkar hela ens livskvalitet. Man går som i en dimma och känner inte igen sig själv.
Man är dock inte sjuk så det finns inget att bota.
Anna Dahlqvist, frilansjournalist och författare, skriver i en krönika på Ottar.se om dessa frågor.
"När jag sedan började fråga runt om klimakteriet i bekantskapskretsen hamnade jag i ett slags visklek" skriver hon och det är verkligen så det är. Man nämner något om sina förvånade erfarenheter och en ny värld öppnas där väldigt många i ens vänkrets vittnar om samma upplevelser.
Och alla undrar: Varför har ingen sagt nåt?
Jag minns en väninna som skrev på Facebook "Det här med menopaus verkar vara väldigt mycket meno och väldigt lite paus" och jag minns hur befriande det var att läsa nåt man kände igen sig i till hundra procent.
För man är sannerligen inte ensam om det som ingen talar om. En miljon svenskar befinner sig i "klimakterieåldern" och av dessa får cirka 75 procent nån sorts besvär. Anna Dahlqvist efterlyser nationell insats där samlad kunskap och rådgivning finns i statlig regi. Jag håller med.
För gudarna ska veta att det finns många andra som vill tillmötesgå behovet av information och hjälp. Anna Dahlqvist igen: "Kapitalet står i alla fall i givakt. De som kränger hälsokost och hormoner på nätet gräver guld".
Den offentliga vården gör vad den kan så klart gällande de konkreta problem som uppstår.
Det finns expertis och vårdpersonal som sett och brinner för det särskilda behov som finns kring kvinnors hälsa. De lämnar ofta den offentliga vården och startar eget. Här på ön har vi tre mottagningar så vitt jag känner till som riktar sig till kvinnor. Alla borde självklart ha avtal med regionen så vården kan avlastas och kvinnor få den specifika hjälp de behöver i dessa sammanhang. Tyvärr är det inte så.
RÄTTELSE
Jag låg visst en månad efter regionstyrelsen när jag skrev gårdagens ledare.
Den kallelse jag läste i var från 24 mars, inte 24 april. Det var alltså då regionstyrelsen behandlade årsredovisningen som klubbas av fullmäktige på måndag. Jag ber om ursäkt för förvirringen.