Bland annat de långa leveranstiderna för nya bilar har fått priserna för begagnade bilar att gå upp. Magasinet Teknikens värld skrev för ett par veckor sedan:
"Blickar vi två år tillbaka så har priset för bensindrivna bilar stigit med 30 procent medan dieselbilarna stannat på tolv."
Men priset på begagna elbilar faller. Enligt Blocket har det fallit med 20 procent de senaste två månaderna.
Priset på elbilar påverkas bland annat av de höga och vilt fluktuerande priserna på el. Det framstår helt enkelt inte som lika attraktivt längre att bli elbilsägare, när elförsörjningen brister när det inte blåser.
Om bilköpare reagerar på bristande elförsörjning och inte ens tror den medger laddning av bilen till rimliga priser, vad är det då som fått oss att tro på att Sverige har kapaciteten för att hela den svenska industrin ska övergå till elektrifierade processer? Vad har fått oss att tro exempelvis på "det gröna stålet"?
Jag har själv varit entusiastisk över det fossilafria stålet och även skrivit om det. Men efter att ha läst vad professorerna Magnus Henrekson och Christian Sandström skriver i ämnet i tidskriften Ekonomisk debatt, så kan jag inte annat än tvivla. De skriver:
"Projekten framstår alltmer som ännu en grön bubbla, som ett nytt Stålverk 80 fast i större skala."
Stålverk 80 var i mitten av 70-talet ett dyrt politiskt projekt för stålframställning i Luleå. Det blev aldrig verklighet.
Henrekson och Sandström beskriver ett politiskt driven process med tre stora statliga företaget inblandade – LKAB, SSAB och Vattenfall. Man ska göra grönt stål med vätgas och elektricitet. Miljarder har plöjts ner, inklusive EU-bidrag, i pilotanläggningar med mera. Men hur rimligt är det egentligen?
"Totalt har man alltså för avsikt att använda 75 gånger mer el än all el som Volvo, Sveriges största privata arbetsgivare, använder. Enbart H2 Green Steel har för avsikt att använda lika mycket el som hela Skåne län."
Ett annat sätt att uttrycka det är att det gröna stålet kräver ungefär 50 procent mer el än den totala vattenkraftproduktionen i Norrland.
Henrekson och Sandström avslutar med att påminna om att Hybrit – som är LKAB:s SSAB:s och Vattenfalls gemensamma bolag – hos Energimyndigheten för tre veckor sedan ansökte om 4,9 miljarder kronor till ett ”Industriellt demonstrationsprojekt för vätgasbaserad direktreduktion”.
Det är många jobbiga frågor om energiförsörjningen och hur den energi vi producerar gör bäst nytta som behöver besvaras innan sådana pengar borde beviljas. Än finns svaren inte.