I helgen skottskadades två barn i förskoleåldern i Visättra, en kommundel i Huddinge kommun. Tack och lov är deras skador inte livshotande, men konsekvensen är ett livslångt trauma för både en enskild familj och en stadsdel. Gängkriminaliteten har återigen drabbat helt oskyldiga och frågan befäster sin plats högst upp på dagordningen.
Sedan helgens fruktansvärda attack har politiker från höger och vänster skrikit sig hesa. Det görs för lite. Straffen är för låga. Rättsväsendet har för lite resurser. Regeringen borde skämmas och särskilt borde justitieminister Morgan Johansson avgå. Att döma av retoriken som förts skulle man nästan kunna tro att det är justitieministern som skjutit de två barnen, vilket naturligtvis inte stämmer. I dagsläget sitter nio personer anhållna för dådet, flera med misstänkta kopplingar till gängkriminalitet.
Politiken visar aldrig sin vackraste sida året före ett riksdagsval. För två partier är det särskilt tydligt att kampen om statsministerposten är deras allra största fokus. Moderater och socialdemokrater har länge spelat bingo i vem som kan föreslå flest antal nya poliser och högsta straffskalor i hopp om att vinna titeln “den som vill se hårdast tag”.
Politikers jobb är att politisera det som händer i samhället. Men sättet som gängkriminalitet nu politiseras äcklar mig. Jag hoppas att vi lyckas utveckla den politiska diskursen från att tävla om vem som skriker högst till att tävla om vem som presenterar bäst förslag till lösningar. Det tror jag alla politiker hade tjänat på, särskilt om man vill vinna den åtråvärda regeringsställningen.
För det som faktiskt hade varit statsmannamässigt att göra i denna stund hade varit att backa ett steg tillbaka och fundera. Hur kan det komma sig att på ena sidan järnvägsspåret i Flemingsberg så föds barn på Karolinska sjukhuset, medan det på andra sidan i Visättra skjuts barn?
Jag vill veta hur politikerna tänker bygga trygga bostadsområden. Hur de tänker jämna ut skillnaderna i den svenska skolan. Hur socialtjänsten kan finansieras så att orosanmälningar inte läggs på hög. Hur fler ska få sitt första jobb och hur alla ska kunna lära sig svenska. Hur machokulturen i omklädningsrummet på fotbollsträningen ska stävjas. Hur ungdomar ska kunna hitta bättre förebilder än syskon eller kusiner som valt den kriminella vägen. Jag vill veta hur vi ska tackla utanförskapet som göder de kriminella gängen och säkrar deras återväxt.
Den politiker som kan leverera ett enda resonemang om hur vi tacklar gängkriminaliteten från grunden, utan att blanda in straffskalan eller invandring, får min röst i valet.