Det var i en familjeväns sommarstuga som jag först hörde på radion om ett bombattentat mitt i Oslos regeringskvarter. Jag och min familj satte oss vid köksbordet och följde med sorg nyhetsrapporteringen långt in på natten. 22 juli 2011 mördades 77 människor och över 300 människor skadades i terrorattentaten i Oslo och på Utøya.
Samma sommar som terrorattentaten skett, frågade jag med en klump i magen mina föräldrar om jag skulle få åka på Svenska kyrkans ungas höstläger, vilket skulle ske på en kursgård i skärgården. Tre år senare, 2014, ringde jag till Centerpartiets Ungdomsförbunds förbundskansli för att fråga hur säkerheten var på kursanläggningen när jag skulle åka på min första kurs med CUF.
En vårkväll 2016 fysiskt motade jag ut en hotfull person från Centerpartiets partilokal i Stockholm under ett evenemang. Jag var livrädd att personen skulle dra kniv eller på något annat sätt skada de tjugotal CUF-medlemmar, de flesta runt 16 år, som befann sig i lokalen. Några veckor efter det fick jag mitt första hatmejl till följd av att jag hade skrivit en debattartikel om fri invandring och permanenta uppehållstillstånd.
Sex år senare, 2017, var jag drivande i att implementera nya säkerhetsriktlinjer för hur vi skulle kunna garantera trygghet och säkerhet när CUF-medlemmar från hela landet skulle samlas för förbundsstämma. Under #MeToo-hösten samma år fick jag motta mitt första riktiga hot.
Under valrörelsen 2018 polisanmälde jag både vandalisering av valaffischer och dödshot riktade mot unga förtroendevalda. Året efter började jag arbeta som kommunikatör för Centerpartiet. Under varje arbetspass fick jag systematiskt rensa bort hat och ibland rena dödshot mot enskilda politiker från kommentarsfälten på partiets sociala medier.
Jag är inte ensam att som ung och politiskt engagerad ha fått möta hat och hot. Hälften av alla ungdomsorganisationer i Sverige uppger att någon i organisationen har utsatts för hat och hot, enligt en rapport från LSU - Landsrådet för Sveriges Ungdomsorganisationer (LSU Koll 2020). Det är vanligast att möta hat på grund av rasism, politisk ideologi, sexism och ålder.
För tio år sedan fick hela världen ett abrupt uppvaknande när hat övergick till terrorism direkt riktat mot unga politiskt engagerade. Det är viktigt att förstå att detta inte är en isolerad händelse. Varje dag möter politiskt engagerade, främst ungdomar, hat och hot. Konsekvensen av det hatet kan bli fruktansvärd.
Hatet och hoten leder till självcensur hos de engagerade. Av ren reflex tar man av sig jackan med partisymbolen innan man ska ta sig hem efter ett möte kvällstid. Man struntar i att ge svar på tal eller ge sig in i debatter om särskilt känsliga ämnen, som migration eller feminism. Det tar för mycket kraft, och den måste man spara för att orka fortsätta.
Jag ser på Carina Bergfeldts dokumentär Utøya - Aldrig glömma, aldrig tiga. Vi får aldrig sluta minnas vad som hände 22 juli 2011. Vi får aldrig heller sluta prata om vilka fruktansvärda konsekvenser hat och hot kan få, när det omvandlas till handling. I dag minns vi de 77 människoliv som släcktes. I morgon måste vi fortsätta kämpa för demokratin och mot hatet.