De senaste veckorna har det genomförts ett antal koordinerade attacker mot det civila samhället i Belarus. Räder har skett mot alla delar av civilsamhället och organisationer har utan legitim anledning likviderats. Förra veckan har börjat kallas “svarta veckan” eftersom räderna nått en helt ny omfattning.
Den officiella förklaringen till Lukasjenkos och den belarusiska regimens order om upplösning av civilsamhällesorganisationer och arresteringar av engagerade är att dessa är kriminella utländska agenter. Lukasjenko sade i ett uttalande i förra veckan att civilsamhällets aktiva är hjärntvättade av utländska mutor och att dessa därför var ett hot mot landets säkerhet.
Enligt människorättscentret Viasna i Belarus har räderna varit väntade. Vem som helst kan när som helst bli arresterad och koordinerade attacker har varit en tidsfråga. För att förhindra gripanden har många i det civila samhället flyttat hela eller delar av sin verksamhet utomlands. Människor har tvingats gå i exil för att värna sina mänskliga rättigheter.
Mötesfrihet och föreningsrätt är hörnstenar i den liberala demokratin. Tillsammans med friheter och rättigheter som rättssäkerhet, yttrande- och tryckfrihet, oberoende medier, rätten till privatliv och religionsfrihet skapas det samhälle så som vi känner det. Men allt det som vi tar för givet, hänger i slutändan också på oss själva.
Belarus brukar kallas “den sista diktaturen i Europa”. Sedan 1994 har Lukasjenko varit president och relationerna med världssamfundet och EU har sedan dess frusit. Under Coronapandemin har Lukasjenko, liksom andra diktatorer, sett sin chans att kraftigt nedmontera möjligheterna till opposition.
De senaste veckorna har signalerna blivit alltmer tydliga. Flera tillslag har skett mot mediehus och den oberoende journalistiken är snart nedmonterad. Upptrappningen genom räder mot civilsamhällesorganisationer måste tas på mycket stort allvar.
För bara en månad sedan skärpte EU de ekonomiska sanktionerna mot Belarus. Nu är det dags att skruva upp tonläget och pressen mot regimen ytterligare. Utan möjlighet till opposition och organisering kommer de mänskliga rättigheterna inte att respekteras i Belarus.
Återupprättandet av rättsstaten och demokratins principer genom att värna civilsamhällets existens borde därför ligga högt upp på EU:s agenda. De aktörer som tvingats i exil, oavsett om det är till ett EU-land eller inte, måste få hjälp att fortsätta göra sina röster hörda.
En av de många organisationer som under veckan upplösts är European Youth Parliament i Belarus. I ett inlägg på Facebook skriver de att trots att organisationen likvideras, så har inte människorna bakom organisationens idéer försvunnit. De kommer fortsätta verka internationellt och ansöka om att få återuppbygga sin organisation i Belarus. Hur det kommer tas emot av regimen vet ingen i dagsläget. Jag beundrar deras mod.
Europa kan inte stå och se på när det sista hoppet om ett demokratiskt Belarus försvinner. Civilsamhällets funktion som demokratins försvarare legitimeras bara genom att vi tillsammans står upp för den.