Jag har hunnit uppmuntra Centerpartiets partiledare Annie Lööf att lyssna mer på centerungdomen. Jag har gett mitt perspektiv på varför Ebba Busch inte behöver avgå som partiledare för Kristdemokraterna, trots att hon accepterat ett strafföreläggande om grovt förtal. Vilden Amineh Kakabavehs roll i statsministeromröstningen skrev jag om så sent som i gårdagens tidning. Dessa personer har jag bedömt varit särskilt viktiga i svensk politik den senaste veckan, därför har jag skrivit om dem. De råkar också vara kvinnor.
När jag läste Ingrid Thunegards krönika i Gotlands Folkblad igår 7 juli blev jag beklämd över hennes syn på kvinnors roll i politiken. Thunegard menar att Eva Nypelius (C), regionstyrelsens ordförande, och Meit Fohlin (S), regionråd i opposition, borde samarbeta bättre. Varför? För att de är kvinnor.
Enligt Thunegard borde Nypelius och Fohlin visa mer tacksamhet för alla de som gått före och kämpat för kvinnors rättigheter i samhället. Deras “livsuppgift” är att föra kvinnokampen vidare och detta måste ske genom samarbete, kvinnor emellan. Inte på grund av att de har gemensamma politiska värderingar eller en liknande bild av hur Gotlands eller Sveriges utveckling borde se ut.
När Thunegard reducerar två politikers gärning till att handla om deras kön försummar hon vad den feministiska kampen egentligen handlar om. Nypelius och Fohlin är valda till sina positioner för att deras respektive partier och väljarna gett dem det förtroendet. De har efter eget huvud gått med och gjort karriärer i olika partier genom kompetens och hårt arbete. De råkar också vara kvinnor.
Kvinnor behöver jobba hårdare än män för att nå samma position, lön och respekt. Samhället medger inte samma förutsättningar eller möjligheter för alla. Men varför skulle det innebära att en kvinna borde lägga sin politiska övertygelse åt sidan för att istället kroka arm med en annan kvinna, trots motsatta åsikter? Varför ska kvinnor i politiken avkrävas särskilt ansvar för samtalston och samarbete, som män aldrig skulle behöva ta? Det är precis detta feminister vill motverka, att samhället använder olika måttstockar beroende på kön.
Jag skulle tro att varken Nypelius eller Fohlin hade tagit sig till sina positioner om de inte kämpat minst dubbelt så hårt som sina manliga kollegor. Att då reducera deras politiska gärning till att den uteslutande ska handla om deras kön, istället för deras kompetens och hårda arbete, är att peka långfinger åt de kvinnor som gått före.
Nypelius och Fohlin är, precis som alla andra, självständiga och tänkande individer. Låt dem få vara det, istället för att enbart vara kvinnor.