I höst väntar de politiska partiernas nomineringsprocesser. Det innebär att partimedlemmarna internt beslutar vilka som får ta plats på valsedlarna. Vissa tenderar dock i dessa processer att systematiskt stängas ute.
Det är oftast en process då medlemmar i en nomineringskommitté ska administrera medlemsomröstningar, anordna utfrågningar och kontrollera medlemmar för att säkerställa att de har rent mjöl i påsen. En lyckad process har vaskat fram de personer som är bäst lämpade att företräda partiet och den geografiska valkretsen.
Nomineringsprocessen börjar med att alla medlemmar får anmäla sitt intresse. Måhända att jag nu låter cynisk, men därefter börjar något som jag bara skulle kunna beskriva som en process där samtliga ska fäktas om vem som blir herre på täppan. Allt detta görs för att det svenska folket ska kunna hitta en valsedel som passar dem att rösta på i nästa års val. Den åtråvärda valsedeln vill många ha sitt namn på.
Aldrig är så många medlemmar intresserade av att delta på kampanjer och talarkvällar som innan ett valår. Antalet debattartiklar som skrivs av potentiella kommunalrådskandidater, regionfullmäktigeledamöter och riksdagsledamöter skjuter i höjden. Man gör vad som krävs för att charma, glänsa och synas i jakt på en bra listplats.
Nomineringsprocesserna är ett nödvändigt ont. En valsedel måste ju tas fram på något sätt. Hur detta görs går dock att kritisera och det är något fler borde göra. För det är ett fult strategiskt spel som pågår i partierna hösten innan valet.
Det är inte alls ovanligt att personer placeras på listan för att skapa ett så kallat “bra helhetsintryck”. De strategiska namnen är ofta utländskt klingande, eller så är det personer med ovanligt hög eller låg ålder för att balansera den stora massan av personer mellan 40 och 50 år.
Väljare förväntar sig, rättmätigt, att hela samhället mer eller mindre finns ska finnas representerat på ett partis lista. Ett parti vill ju inte verka elitistiskt eller som bara för en viss del av befolkningen. Därför får de strategiskt utplacerade namnen agera som alibi. Men följande ska noteras noga.
Sällan får personerna med dessa namn chansen till topplaceringar. Lika sällan mäts de med samma måttstock som de övriga kandidaterna. Är du ung kvinna behöver du vara dubbelt så kompetent som en 50-årig man, annars är risken att du är för oerfaren. Är du muslim måste du vara högutbildad, annars är risken att du inte förstår “svensk kultur”.
Samhällets strukturer speglas tyvärr tydligt i demokratins kärna, vilket inte kan ses som något annat än ett underbetyg för de politiska partierna. Unga, äldre och utrikesfödda är systematiskt underrepresenterade i landets demokratiska församlingar.
Fram till 1970-talet valdes ofta en “obligatorisk kvinna” in på valsedlarna. Det var inte förrän slutet på 90-talet som “varannan damernas” etablerades hos de flesta partier, något som i dag i princip är en självklarhet. Vi har börjat oss närma samma tankar om “obligatoriska människor” istället för att ägna oss åt riktig representation baserat på livserfarenheter och kompetens. Det är en farlig väg att gå som stänger ute enskilda delar av befolkningen från politisk makt.
Det är dags att partierna tar ansvar för att förändra nomineringsprocessen så att alla bjuds in. Nu är tiden att lyfta de som inte annars får ta plats i maktens korridorer.