Det gick sådär för Frankrikes president socialliberalen Emmanuel Macron i parlamentsvalet. Han tappade sin majoritet och måste nu samarbeta med antingen höger- eller vänsterpartierna. Oavsett hur han gör blir det fel, och det är utöver lågt valdeltagande värt att notera att Macron i staden slogs mot vänstern och på landsbygden mot högern. Både i parlamentsvalet och presidentvalet. Frankrike delar alltså utveckling med många andra europeiska länder. Landsbygden svänger höger och staden svänger vänster.
Ett bra exempel på detta är att när Storbritannien höll lokalval i maj svängde London vänster. Till exempel vann Labour för första gången på 60 år stadsdelen Westminister. Likaså i Oslo där sammanslutningen av revolutionära socialist- och kommunistpartier, Rødt, 8,3 procent och Sosialstisk Venstreparti över 13 procent vid stortingsvalet. I Köpenhamns kommun fick Enhedslisten, som vill ersätta kapitalism med socialistisk demokrati, nästan var fjärde röst.
Också i Sverige är trenden liknande, även om det förtjänar att resoneras kring hur mycket av landsbygdens högersväng som beror på en faktisk positionsförflyttning och hur mycket som beror på att stadens vänstersväng förflyttat den politiska mitten medan landsbygden egentligen mest stått still.
Det är alltså med dessa förutsättningar vi går in i valrörelsen. Val går förvisso ut på att locka över tillräckligt många v de andra partiernas väljare, och för att få det regeringsskifte som allt mer ter sig som en nödvändighet måste borgerligheten vinna både stad och land.
Det finns dock en fara i om de borgerliga partierna när de ska vinna tillbaka staden gör en för grund analys som landar i att det rör sig om en vänster/höger-fråga och för att vinna valet anammar vänsterpolitik. Här är Stockholmsmoderaterna ett bra exempel. Dels för deras vänsteranstrukna politik, dels för att deras samarbete med Miljöpartiet är ett rejält sänke för partiets trovärdighet på riksplanet.
För att kunna överbrygga borgerlighetens slitningar mellan stad och land måste man inse att det rör sig mer om kultur och värderingar än partipolitik och en förenklad och binär syn på stad och land. Detta borde rätt skött gynna borgerligheten. I alla fall de den klassiska, vuxna borgerligheten som står för en mogen politik, förändringar som inte sker på bekostnad av eller river upp fungerande strukturer och som absolut inte sker enbart för ändrandets skull. Det är den borgerlighet som arbetar för en mindre klåfingrig stat som tar mindre plats i folks liv men som ändå klarar av att bry sig om vanliga människors vardag som vinner valet.