Sockenkänslan är stark på Gotland. Precis som man alltid är gotlänning om man nån gång bott på Gotland är man för alltid förknippad med den socken man vuxit upp i.
Jag kommer alltid att vara levidebo, trots att jag i dag inte känner hälften av alla som, till skillnad från mig, nu bor i socknen.
Det var därför extra roligt att just Levide fanns med som ett gott exempel på platsutveckling när arrangemanget 92 möjligheter i går genomfördes för femte året. Som jag minns min uppväxt på den gotländska landsbygden var det alltid en massa saker på gång och många föreningar där i stort sett alla i socknen var engagerade på ett eller annat sätt.
Bygdegårdsföreningen var ett centrum och i bygdegården samlades man för skolteater, luciafirande, julmarknad, revyer, föreningsmöten, danser och kalas. Bygdegården i Levide har sedan dess byggts ut och är öns största. I dag finns där även omklädningsrum, bastu och en intilliggande stugby.
Utveckling och framåtanda präglar än i dag min hemsocken vilket är mycket roligt. Men knappast unikt för Levide förstås. Det sjuder av aktivitet i de flesta socknar och det gemensamma är att man inser att ska något göras så får man göra det själv. Så som det alltid varit. Att sitta med armarna i kors och vänta på ”någon annan” är knappast ett alternativ.
Att få lyssna på hur andra gör är så klart oerhört viktigt för att lära av varandra och få inspiration till egna aktiviteter för att utveckla sin egen plats på jorden.
En av höjdpunkterna på 92 möjligheter är korandet av ”Årets eldsjäl”. Denna utmärkelse delades ut för första gången 2017 och då till Allan Båtelsson, Fide, som bland annat varit mycket aktiv i utvecklingen av Hemse som samlingspunkt på Sudret. Året därpå gick utmärkelsen till Malena Bendelin, Väte, som i dag jobbar med landsbygdsutveckling på heltid som landsbygdsstrateg i Region Gotland.
Förra året blev det Anna Hansson, Halla, som relativt nyinflyttad med sin man Stefan blivit centralfigurer i socknen och även skapat en ny mötesplats hemma på logen på gården.
Det enda man med säkerhet visste inför årets utdelning var att det återigen skulle bli en kvinna då alla tre nominerade var kvinnor.
Jag hoppades lite särskilt på min gamla arbetskamrat Yvonne Winarve, Rone, som ägnat stor del av sitt liv åt landsbygdsutveckling, både som författare av böcker och revyer och som drivande i bygdegårdsföreningen
Men jag höll även på Emilia Lindqvist som leder föreningen Klintetraktens framtid och den senaste tiden blivit påhoppad med sura kommentarer från personer som inte själva förmodligen inte lyfter ett finger för att påverka men som ändå anser sig ha mandat att klaga på hur föreningen sköts.
Anki Boman tyckte jag också var värd priset för sitt arbete med kulturaktiviteter i Fårösund, som en av många som jobbar på i det tysta men som betyder väldigt mycket för den plats man bor på. Och för att det var dags att norra Gotland fick en eldsjäl.
Grattis bästa Yvonne, det var du verkligen väl värd!