Det finns inget talesätt som säger: "Stoppa inte given korv i munnen."
Men det borde det kanske göra. En försvarlig andel av gotlänningarna tycks åtminstone ha svårt att svälja den korv som länsstyrelsen vill förmedla. Eller snarare den kiosk som länsstyrelsen vill få någon att driva.
Hela Gotland skriver om hur länsstyrelsen söker någon som under högsäsongen vill driva kiosk vi Blå lagunen. I uppdraget ingår i så fall inte bara att sälja korv och glass eller vad det nu än kan bli fråga om, utan det handlar också om att ta ett både praktiskt och finansiellt ansvar för renhållningen, bland annat i form av ett arvode till länsstyrelsen som ska finansiera uppsamling och bortforsling av skräp.
Man kan tycka att detta borde tas emot positivt. Badgäster kan få basal service, någon kan tjäna sig en hacka om vädret vill och området kan hållas snyggare och renare än det annars kunde ha blivit. Är det inte en win-win-win-situation?
Men i skrivande stund så är det ett dött lopp i reaktionerna på artikeln. Hälften av de läsare som reagerat på artikeln ger uttryck för att vara tydligt negativa till nyheten. Detta är naturligtvis inte någon opinionsundersökning, men det visar ändå att många hälsar denna nyhet med en viss avoghet som man skulle kunna bli förvånad över.
Själv är jag dock inte så förvånad. Inte alls, egentligen. Jag tror inte det är en negativ reaktion just mot en kiosk vid Blå lagunen. Det tror jag inte att så många – om någon – är emot.
Det handlar istället om hur länsstyrelsen tidigare har handlagt frågor om liknande verksamheter vid andra platser förknippade med bad, som vid Sudersand och vid Tofta. Det var åtminstone det första jag personligen tänkte på när jag läste nyheten.
Där har länsstyrelsen inte annonserat efter någon som vill driva kiosk, utan istället stoppat redan etablerade verksamheter. Och detta med argument som allmänheten i hög utsträckning har upplevt som verklighetsfrånvända.
Så kan det gå, när man förlorat allmänhetens förtroende. Inte ens initiativ som borde välkomnas får ett verkligt positivt mottagande. Om länsstyrelsen var folkvald vågar jag gissa att den snart hade ersatts.
Nu är länsstyrelsen inte folkvald eller ens förankrad i lokal politik. Den är en statlig myndighet och därmed svår att byta ut.
Att förtroendet är så anfrätt är ändå ett problem för myndigheten. Myndighetsutövning blir inte enklare när utrymmer för samförstånd krymper och risken ökar för misstänksamhet och konflikt. Men förtroende bygger man inte i en handvändning.